BÄLTESLANDET:

"är det såhär lite jag är värd?"

Kartläggning och vittnesmål från den svenska psykiatriska tvångsvården

Att spännas fast i en bältessäng ska vara psykiatrins sista utväg. Ändå skiljer sig användningen kraftigt mellan svenska regioner.

Möt patienter och personal som delar sina upplevelser och tankar kring tvångsvården.

Del 1: “Det hade räckt med en kram”

De har sagt att det är för hennes eget bästa. De har spänt fast hennes händer, fötter och midja när hon kämpat emot. När Amie mår som sämst är det psykiatrin hon ska vända sig till. Men efter år av tvångsvård och bältesläggningar har hon börjat se vården som något annat. I dag säger hon att hon hellre tar risken att dö än att söka hjälp – av rädsla för att bli fastspänd igen. Ett trauma hon inte är ensam om. För runt om i landet har fler utsatts.

Personalen tar tag i den unga kvinnan och drar ner henne från sängen på en psykiatriavdelning i Stockholm. Hon har vägrat äta hela dagen. Personalen rullar fram en rullstol som hon trycks ner i och rullas sedan genom den långa korridoren på vuxenpsykiatrin. Paniken växer, hon skriker.

Dörren låses bakom henne, överläkaren står bredvid och ser på. Hon förs in till ett avskalat rum. Där inne står en säng med bälten och remmar. Hon hör dörren låsas bakom henne och överläkaren står bredvid.

Det här kommer bli den första av 800 bältningar inom vuxenpsykiatrin.

Amie Martin är nu trettio, men när allt började var hon elva.

Att rädda eller förstöra någon

Bältesläggning, eller fastspänning som det kallas inom vården, är en av psykiatrins

tvångsåtgärder. Den får användas när en patient bedöms vara en allvarlig fara för sig själv eller någon annan och situationen kan inte hanteras på ett annat sätt.

Patienten kan spännas fast i en särskild bältessäng med bälten runt bland annat händer, fötter och midja. Åtgärden är tänkt att vara tillfällig och patienten ska släppas loss när det akuta tillståndet har gått över.

För den som arbetar i psykiatrin kan bältesläggningen vara ett sätt att avvärja en akut och farlig situation. För patienten kan samma händelse upplevas på ett helt annat sätt.

Det är i det mellanrummet den här granskningen börjar.

Siffrorna under 2025

I Socialstyrelsens statistik går det att utläsa antal personer som blivit fastspända mot sin vilja runt om i landet 2025.

Tre regioner sticker ut. Av 100 000 invånare så har Region Jämtland Härjedalen spänt fast 28, Stockholm 15 och Jönköping 14.

Detta går att jämföra med Region Kalmars två patienter av 100 000 invånare.

Skillnaden märks och är stor då bältesläggning enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård ska vara en nödåtgärd som fungerar som sista utväg.

När inget annat hjälper och patienten riskerar att allvarligt skada sig själv eller någon annan. Det kan krävas för att rädda liv.

Men hur många fastspänningar är nödvändiga? Och hur många skapar trauman i onödan?

Sverker Svensson är överläkare inom Region Jämtland Härjedalen. Deras statistik sticker ut. Särskilt i jämförelse med Stockholm som har flertalet psykiatriska kliniker.

Det är en proportionell följd av ett tillstånd som inte kan hanteras på annat vis. När andra genomgripande åtgärder inte är tillräckliga, förklarar han och fortsätter;

Tror ni att ni tar till bältesläggning för enkelt?

Nej, jag tror inte det. Eftersom fastspänning är en omständig åtgärd, så kan man undvika det så gör man det.

Sverker Svensson menar att siffrorna påverkas av antalet gånger patienterna bältas och att de därför ligger så högt. Men enligt siffrorna från Socialstyrelsen räknas antal patienter. Andra siffror krävs för att räkna åtgärder.

Men hur ofta kan ni bälta någon?

Oftast är det enstaka gånger. Men vissa patienter kan bältas upp till två till fyra gånger om dagen beroende på ordination.

Från region Jämtland – Härjedalen finns inga vittnesmål från bältade patienter i den här granskningen, däremot flertalet från Stockholm.

Om en patient är farlig för sig själv eller medpatienter, personal eller skadar inredning så måste åtgärder tillsättas.

“Jag såg det som maktmissbruk”

Amie minns känslan av bältningarna. Maktlösheten, paniken och rädslan. Att inte veta vad som ska hända härnäst.

Hennes kontakt med psykiatrin började redan när hon var elva år, när hon utvecklade anorexi och fick svåra problem med maten. Hon lades in på Barn och ungdomspsykiatrin (BUP) med tvångsvård och flyttades senare till Stockholms centrum för ätstörningar, SCÄ.

Som minderårig fanns där möjlighet att vårdas tillsammans med sin familj. Men på grund av familjeproblematik fick Amie i stället flytta ensam till vuxenavdelningen. Där tvångsvårdades hon.

– Jag upplevde när jag var så liten att jag kände mig rädd och otrygg. Det var människor som sa åt mig att göra det otänkbara med att äta. Jag hade en svår ätstörningsdiagnos.

Senare fick Amie även diagnosen EIPS, mer känt som borderline, och utvecklade ett självskadebeteende. Periodvis har hon haft suicidala tendenser.

Det är också i de här åren som minnena av tvångsåtgärderna har satt sig.

– Jag såg det som en bestraffning. Jag såg det som maktmissbruk. Jag såg det som att de bara ville få tyst på mig.

Hon säger att känslan finns kvar än i dag.

– De säger alltid till mig att det är för ditt eget bästa. Eller för att skydda mig från mig själv.

Men hon tror inte att händelserna av tvång alltid var nödvändiga.

– Egentligen så tror jag att det bara hade räckt med en kram. Jag var bara otroligt ledsen. Och rädd.

"Du kanske ska lyckas med ditt självmord nästa gång"

Berättelserna om bältningarna är många. Men Amie beskriver också situationer där det, enligt henne, varit själva bemötandet som gjort situationen värre.

Efter ett suicidförsök kom hon till akutpsykiatrin i Stockholm. Hon var där under tvångsvård och beskriver hur hon hade panik och skrek att hon inte ville vara kvar.

Hon berättar att en behandlare då skrek henne i ansiktet:

– Du kanske ska lyckas med ditt självmord nästa gång om du inte vill vara här.

Hon hade då försökt hoppa från Västerbron.

Hon menar att situationen hade kunnat utvecklas annorlunda om personalen hade bemött henne på ett annat sätt.

– Jag var ju där på tvångsvård. Så jag tror att om de inte hade eskalerat situationen med sitt bemötande hade det inte behövt gå så långt.

Hon återkommer till behovet av ett lågaffektivt bemötande och att personalen faktiskt lyssnar.

– Om de hade ett bra, lågaffektivt bemötande och lyssnade, att de genuint ville hjälpa.
För henne har erfarenheterna fått en konkret konsekvens, en rädsla för att söka psykiatrisk vård.

– Även om jag känner att jag är farlig för mig själv eller ska ta mitt liv. Jag tar hellre den risken än att åka in till psykakuten och ta risken av att bli bemött på så sätt.

Tre dödsfall

2018 släppte Uppdrag granskning ett avsnitt om tvångsvården. 34-årige Daniel Hallin vårdades på Motala psykiatriska klinik under en psykos. Han spändes fast i en bältessäng och hölls bältad i totalt 42 timmar. När han slutligen släpptes loss för att gå på toaletten föll han ihop livlös på golvet och dog, under granskningen hittade man ytterligare tre liknande fall med dödsfall direkt kopplade till bältningar.

Nyheten fick spridning och bältesläggningar började diskuteras och fallen granskades även av IVO, Inspektionen för vård och omsorg.

Men ropen på hjälp från patienter inom tvångsvården har inte slutat komma. På forumet Opsynliga hör man unga berätta om bältesläggningar som straff. Om att bli fastspänd så hårt att blodcirkulationen stoppas. Och tjejer som blir fastspända och i akuta suicidbegär blir utsatta för våldtäkt.

Några berättelser från forumet Opsynliga:

“Det är inte alltid något som går att undvika”

Men bältning är inte alltid något som går att undvika, enligt Sofia Åkerman, doktorand i hälsa och vård, som har arbetat med frågor om tvångsåtgärder.

För henne är frågan inte om bältesläggning ska få användas eller inte – utan när den faktiskt behövs och hur situationen hanteras innan det går så långt.

Hon menar att personalens bemötande kan vara avgörande i sådana händelser.

– Genom ett bra bemötande kan man i ganska många fall förebygga att det blir såna enorma känsloreaktioner.

Hon ger ett exempel om en patient börjar bli orolig och kanske kastar saker. Om personalen då springer fram och tar tag i personen kan situationen eskalera.

– Om folk börjar springa fram och ta tag i den här personen, då blir det våldsamt. Medan om en person istället tar ett steg bakåt och sätter sig ner och pratar lugnt, så kan man istället undvika att den här situationen trappas upp, säger Sofia Åkerman.

Samtidigt tror hon inte att allt tvång går att förebygga. Det kan uppstå situationer där en patient är kraftigt påverkad av exempelvis vanföreställningar, är mycket utagerande och riskerar att skada sig själv eller någon annan.

Frågan blir då hur en bältesläggning genomförs.

Sofia menar att även en situation där tvång faktiskt bedöms nödvändigt kan hanteras på olika sätt.

– Man kan försöka ta personen till bältet på ett så lugnt sätt som möjligt.

Hon beskriver flera sätt att minska upplevelsen av utsatthet – exempelvis att i förväg prata med patienten om hur en sådan situation ska hanteras, använda en filt och skapa en lugn miljö.

– Man kan skapa en mysig stämning där inne. Man kan prata lite lugnt. Signalera att det här är en åtgärd som vi gör av omsorg och inte av något annat. Lägga ett täcke eller filt över personen så den blir varm och slipper se bältena.

Det är också här Sofia ser en förklaring till varför användningen av tvång kan skilja sig så mycket mellan olika regioner.

Att skillnaderna är stora förvånar henne inte.

– Jag skulle säga att med rätt bemötande så kan man förebygga tvångsåtgärder i väldigt hög grad.

Enligt Sofia handlar det bland annat om vilka prioriteringar som görs, vilken utbildning personalen får och vilka riktlinjer som finns.

– Om man har riktlinjer och hur man styr sin personal. Helt enkelt mot att förebygga tvångsåtgärder genom bemötande.

Det väcker en större fråga i en psykiatrisk vård där användningen av bältesläggningar skiljer sig mellan olika delar av landet: hur mycket av tvånget är en oundviklig del av psykiatrin – och hur mycket går att förebygga?

Del 2: “Är det så lite jag är värd?”

Livia är 18 år gammal och lever med sjukdomen anorexia. Ett år efter att hon skrevs ut från ätstörningsvården plågas hon fortfarande av upplevelser från den tiden. Bältningarna, som enligt lagen ska användas som en sista utväg, har lämnat djupa spår. Nu berättar hon om upplevelserna som gjort henne rädd för att någonsin bli inlagd igen.

Livia är 18 år och kommer från Stockholm, hennes upplevelse av bemötande under bältning har varierat stort mellan de två kliniker hon varit på. Den senare har gjort att hon inte vågar söka vård idag.

– De drar mig in i bältesrummet genom en sluss. Medan de drar in mig så åker min tröja

upp. Allting visades för jag hade ingen BH på mig. Det var manlig personal där som såg på och det kändes jobbigt.

De kommer in i bältesrummet och personalen börjar spänna fast Livia. En personal håller fast hennes huvud, medan en annan spänner fast hennes fötter, ett bälte sätts runt hennes midja och även hennes händer spänns fast.

Trots att hon redan är fastspänd sätter sig en man ur personalen på hennes mage, de förklarar att det är för att hon ska ligga still. Hon tycker det är jobbigt med fysisk kontakt allmänt och speciellt med människor hon inte känner.

– Jag kan ju inte ta mig någonstans när jag ligger i bältesängen. Jag säger: Kan du gå av mig? Personalen bara säger nej och fortsätter sitta på mig.

Livia får mer och mer panik. Det är varmt. Personalen börjar pumpa i henne mat genom slangen som sitter i hennes näsa och som går ner till magen.

– Det blir bara värre och värre. Jag skriker åt läkaren. Kan han gå av mig? Jag får panik. En annan personal står vid dörröppningen. Det känns som att hon hånler åt mig.

Personalen låter Livia ligga kvar på britsen efter att sondningen är klar. Irritationen inom henne växer och när personalen släpper henne, drar hon ner ett skynke i ren frustration på väg ut genom korridoren. Personalen drar henne snabbt in bältesrummet igen. De hotar med att de ska spänna fast henne igen om hon inte lugnar ner sig. Men till slut får hon gå.

Chefsöverläkaren Johan Jarnvik på Stockholms centrum för ätstörningar (SCÄ) där Livia var med om detta menar att något sådant inte ska hända.

– Det ska inte förekomma alls att man sätter sig på en patient. Man står runt bältessängen och så håller man i ben och armar. Man spänner fast kroppen men man ska fortfarande kunna röra sig men inte skada sig själv eller andra.

Att detta hände med Livia är inget han känner till.

– Det finns inget skäl att göra det och jag själv har aldrig sett något sådant.

Och att hota om att hamna i bältessäng om hon inte lugnar ner sig, ska fastspänning användas som ett hot?

– Absolut inte. Nej, så tycker jag inte att man ska uttrycka sig. Man bältar inte någon för att någon är upprörd i sig. Eller är arg. Det finns väldigt stränga kriterier för detta. Och de följer vi.

Efter varje bältesläggning så mådde Livia illa och det blev värre när personalen suttit på henne. Till slut blev illamåendet så kraftigt att hon kräktes.

Livia är långt ifrån ensam om att ha varit med om bältesläggning. Statistik från Socialstyrelsen visar att Stockholm under 2025 låg näst i topp, 382 personer blev bältade minst en gång i Region Stockholms län

Ser du att ni tar till fastspänningar för lätt?

– Det är det inte mitt intryck att vi använder oss av det lättvindigt på något sätt. Vi följer arbetet regelbundet och noggrant. Men om det skulle komma att vi ser en ökning av tvångsingripanden och då är det nästan uteslutande att det handlar om sondmatning och ibland bältning i samband med det.

Jarnvik pekar också på att det finns regionella skillnader av en anledning. Det beror på var tvångsvård genomförs och vad klinikerna har för uppdrag.

– Men hos oss har vi inte en sån trend att vi har mer tvångsvård eller tvångsvårdsingripanden. Däremot så har vi situationer av till exempel sondmatning där det kan vara nödvändigt.

Minnesbilderna ett år senare

Ett år efter att Livia blev utskriven kan hon än idag få minnesbilder och panikattacker när hon tänker tillbaka på vad hon varit med om.

– Jag får panik i kroppen. Jag känner, är det så lite jag är värd? Jag börjar skylla på mig själv ibland. Men jag försöker trycka bort de tankarna så fort de kommer.

Saker som påminner henne om hennes tid på psykiatrin är till exempel parfym och andra dofter. När hon påminns om den tiden så väcks en jobbig känsla inom henne.

– Viss personal hade parfym på sig och när jag känner lukten av just den parfymen så kan jag få minnesbilder.

Det var under förra året (sommaren) som Livia till en början vårdades på Barn och ungdomspsykiatrin och sedan blev inskriven på Stockholms centrum för ätstörningar. Detta efter att hon inte kunde hantera maten hemma.

Stora skillnader mellan vårdenheterna

Livia har blivit bältad flertalet gånger både på BUP och SCÄ. Hon berättar att det är en stor skillnad att bli bältad på SCÄ än på BUP. På BUP upplevde hon att de lyssnade på henne. Om hon sa att de skulle släppa hennes händer eller gå av henne så gjorde de det och om hon var varm så kunde de lägga kalla handdukar på henne. De gav henne alltid en chans att visa förbättring, menar hon.

– Det är samma procedur på båda vårdenheterna. Men på BUP försökte de göra det till en så bra upplevelse som möjligt. De satt och pratade med mig när jag hade panik. Det kändes som att de såg mig och brydde sig om mig. Där kände jag att de egentligen inte ville bälta mig men att de gjorde det för att de var ett måste.

På SCÄ beskriver Livia personalen som hemlighetsfull. De berättade inte hur länge eller hur processen skulle se ut och när hon skulle bli fastspänd.

Hon minns en helg på avdelningen. En tillfällig läkare var på plats och Livia hade vägrat att äta under hela dagen. Hon visste vad som väntade – sondning. Det hade skett på rutin under veckan som varit. Och när personalen kom blev det tjafs.

Hon önskar att personalen på SCÄ hade försökt göra det så skonsamt som möjligt. Gett henne en chans att ligga still istället för att spänna fast henne.

– De kanske kunde ha hållit min hand istället för att sitta på mig. Eller gett mig en kall handduk. Allmänt försöka göra det på ett så bra sätt som möjligt.

Sofia Åkerman, doktorand inom hälsa och vård, på Lunds universitet menar att med rätt bemötande så kan man förebygga tvångsåtgärder i väldigt hög grad. Men också göra bältningen så bekväm som möjligt.

– Allting handlar om bemötandet. Man kan försöka ta personen till bältet på ett så lugnt sätt som möjligt. Man kan lägga ett täcke över så det inte blir lika påtagligt att man är fastspänd.

När Livia var på BUP beskriver hon hur det kändes som en lättnad att bli sondad.

– Då gjorde inte jag valet att få i mig mat.

Situationerna där hon blev bältad för att bli sondad förstår hon var behövliga men det fanns även situationer där hon tycker att bältning togs till för lätt. Då bältesläggningar är en tvångsåtgärd som får användas som sista utväg i akuta situationer.

Även i situationer där alla rutin följts har bidragit till trauman, svåra att frigöra sig ifrån.

Del 3:“Jag kände mig helt maktlös”

När Vilma kommer in till psykiatriakuten på Ryhov sommaren 2024 är hon arton år gammal, suicidal och desperat. Kort därefter hålls hon fast av ordningsvakter och spänns sedan fast i en bältessäng. Idag beskriver hon händelsen som traumatisk – samtidigt som Jönköping hör till de regioner i landet där flest patienter bältas.

Det är i slutet av sommaren 2024 som Vilma kommer in till psykiatriska akutenheten på Ryhov i Jönköping. Hon har varit på psykiatrin tidigare då hon under lång tid kämpat med psykisk ohälsa och suicidala tankar men nu har det bara blivit värre. Efter att ha hamnat i desperat vilja att ta livet av sig hamnar hon på akuten. Hon förklarar hur hon i panik blir tagen av ordningsvakterna och släpas till en säng med bälten. Vilma är 18 år gammal vid tillfället och har aldrig varit bältad. Hon beskriver paniken.

– Jag ville bara därifrån, jag ville att de skulle sluta hålla fast mig, jag ville dö.

Efter att ha varit bältad ungefär en timme utan att ha fått veta hur länge hon skulle vara fast så släpps hon, men bältas snart igen på PIVA, psykiatriska intensivvårdsavdelningen. Hon har blåmärken efter bältessängen, ordningsvakternas hårda grepp och är i panik.

När Vilma släpps ut därifrån försöker hon att ta livet av sig igen.

I efterhand känner hon att de hade kunnat prata med henne.

– Jag hade blivit så mycket lugnare om jag inte var fastspänd. Allt jag ville var att komma därifrån då. Jag kände mig helt maktlös.

Patrik Mårdh är överläkare i Jönköping och beskriver att de har tydliga riktlinjer, samtidigt beklagar han patientens upplevelser.

– Det är väldigt olyckligt, vi försöker alltid att göra en förklaringsmodell för varför man gjort som man gjort vid tvångsåtgärder. Det är något vi börjat med.

Mårdh beskriver vidare hur detta är en rutin som har funnits tidigare men som nu har fått en tydligare struktur och att det ska dokumenteras.

Han pekar också på att tvångsåtgärder bara används när det är nödfall. Och han tycker inte att det används för lättvindigt.

Idag jobbar Vilma fortfarande med att hantera de trauman som den där natten på psykiatriska akuten gav. Sängen, känslan av fastspänning, ordningsvakter.

Hon beskriver också hur hon efter natten direkt blir hemskickad.

– Det är som att elden är släckt men kolen fortfarande glöder.

Hon ville fortfarande dö.

Jönköping har det tredje högsta antalet bältningar under 2025, tror ni att ni tar till fastspänning för lätt?

– Vi brukar ändå vara rätt restriktiva, för vi har ju våra LPT-lagar. Vi har rätt tydliga regler när vi använder det. Och det blir ju egentligen för att skydda patienten eller med patienter om det blir våldsamt.

Patrik Mårdh säger att han inte hade koll på att Jönköping låg så högt i statistiken när det kommer till användningen av fastspänningar.

Men de som inte är så pass utåtagerande, de tar med sig trauman, hur tänker ni kring att de kanske inte vågar söka vård igen?

– Jag har svårt att besvara den frågan, för min upplevelse är inte att vi bältar om det inte är så utåtagerat eller en direkt fara för patienten, så vi måste göra detta.

Är det oftast att man bältas vid psykos, eller hur går tankarna vid när det är suicidala patienter?

– Det beror ju på, är de bara suicidala så gör vi inte det, men om de handgripligen försöker dunka sönder sitt huvud i väggen så försöker vi först och främst söka personal runt om och hålla och söka lugna ner. Men när det inte går, eller att den börjar göra utfall för att skada sig mer, då kan man behöva göra det. Men det är väldigt sällan, utan det är i princip när det är mycket agitation och det finns risk för skada för patient eller medpatienter.

– Jag tror inte att det är så vanligt alls att man skulle göra någon som är lugn och bälta. Det har jag inte varit med om.