KRÖNIKA: Är kärleken verkligen blind?

“Jag blir äcklad av att hon varit mobbad” säger en uppjagad Sergio Rincón i Love is Blind: Sverige, när han befarar att fästmön Amanda ska visa sig vara ful.

Är kärleken verkligen blind, om till och med deltagarna i realityshowen, med syftet att bevisa just det, bekräftar motsatsen?

Jag har i alla fall svårt att tro det. Självklart kan man bli kär i någon som inte är ens vanliga typ, om tillräckligt många saker klaffar. Dock tycker jag inte att vi ska sticka under stolen med att utseendet fortfarande spelar stor roll.

Häromdagen kollade jag på det uppmärksammade realityprogrammet “Love is Blind”. Netflix-serien är ett socialt experiment, som går ut på att singlar får dejta varandra under tio dagar och sedan förlova sig, innan de får se hur den andra ser ut. Därefter får de träffas för första gången och bekräfta sin förlovning, innan de åker utomlands, flyttar ihop, och till sist gifter sig.

I år lanserades den första säsongen på svenska med svenska deltagare. De tio avsnitten släpps i etapper och hittills har åtta kommit ut. Både i Sverige och världen har säsongen väckt stor uppståndelse. Överallt diskuteras både parens dynamik och såklart huvudfrågan — om kärleken är blind?

En frisk fläkt i stormen av ytlighet

Jag tycker att programmet framstår som en frisk fläkt i den ständiga stormen av ytlighet som vi lever i. Sedan dejtingappar med Tinder i spetsen och alla sociala medier kom, så har nog de flesta blivit mer fåfänga. Min generation, som har vuxit upp allt med detta, vet att ens Instagramflöde och Tinderprofil speglar oss som personer, eller i alla fall analyseras man utefter dem.

Att då ge människor en chans att visa exakt vilka de är på djupet, utan att de granskas genom filtret av fördomar och normer, är kanske exakt det världen behöver. Love is Blind ligger därmed helt rätt i tiden.

Hur kunde han få henne?

Vi som tittar på programmet kan ju såklart tycka och tänka som vi vill om parens kompatibilitet, både personlighets- och utseendemässigt. På sociala medier anser många att tjejerna är för snygga för killarna och skriker därför rakt ut när de manliga deltagarna oroar sig över att deras blivande fästmöer kanske är för “fula” för dem.

Det känns som att många glömmer att de själva är minst lika skyldiga till att göra den avvägningen de också. I dagens samhälle är vi rädda för att våra vänner ska tycka att den vi träffar spelar i en lägre liga än oss själva. Det är något man blir dömd för. Jag har vänner som lever efter mottot att de hellre vill att folk undrar “varför hon är singel när hon hade kunnat få vilken kille som helst?” istället för att tänka “hur kunde han få henne?”.

Attraktionen avgör

I grund och botten tror jag att det är attraktionen som avgör. I Love is Blind är många av tjejernas favorit 32-årige Rasmus, som enligt Fanny Svärd på Expressen rockar “trasiga jeans och en SD-frisyr”. Jag kan se vad hon menar. Hans personlighet däremot, är något som går hem hos brudarna. Rasmus friar till Krisse-Ly, 30 år och för dem är det verkligen kärlek vid första ögonkastet.

Under hela resan är de lyckliga, sams och trivs i varandras sällskap. De sticker tydligt ut bland paren, när de träffas i grupp, eftersom de är de enda som på riktigt är kärleksfulla mot varandra. Varför? Jo, för att attraktionen finns där. I andra fall, som med paret Emilia och Lucas, har de matchat personlighetsmässigt, men förhållandet funkar inte, eftersom Lucas inte tänder på Emilia.

Kärleken är närsynt

Är kärleken verkligen blind? Det är svårt att svara på. Å ena sidan kan inte djup äkta kärlek uppstå utan att man älskar en person helt och hållet. Med fel och brister. Å andra sidan kommer ingen relation bli passionerad utan attraktion, vilket gör kärleken mer vänskaplig. För paren i Love is Blind, som befinner sig i förälskelsebubblan väntar verklighetens prövningar. Utan balansen mellan kompabilitet och passion kommer det inte att hålla.

Därför tror jag inte att kärleken är helt blind, snarare närsynt.