Bortglömda nyckeln till att må bättre: "Det har hjälpt mig"

I en värld där vi människor kanske aldrig mått sämre tror Markus Torgeby att lösningen finns närmare än vi tror – i skogen.

– Det har hjälpt mig, kanske kan det också hjälpa någon annan, säger han.

Som tonåring var han en lovande löpartalang och tävlade på elitnivå. Men vid 20 års ålder valde han en helt annan väg – han lämnade allt och bosatte sig ensam i de jämtländska skogarna, där han levde i en egenbyggd tältkåta i över fyra år.

Hans unika livsval har fascinerat många, och han har delat sina erfarenheter som sommarpratare, i dokumentärer och genom tre böcker. Om det är något vi kan lära oss av hans liv – så är det kraften i naturen och vikten av att ha en relation till den, menar han.

– Det har hjälpt mig, kanske kan det också hjälpa någon annan, säger Torgeby.

Det behöver definitivt inte vara att bo i en kåta i fyra år. Det kan handla om att gå ut i skogen 10 minuter från var du bor, plocka dina egna lingon eller känna värmen från en eld du själv tänt, berättar han.

– Det behöver inte vara så extraordinärt men att leva i naturen borde vara en del av livet. Det är samma som att springa eller vad som helst. Det behöver inte vara ett maraton, det kan vara att jaga dina barn ner till ICA-affären som ligger 300 meter bort.

Han tror att många av oss mår dåligt just för att vi tappat kontakten med naturen. Att vi idag kan spendera hela livet utan att ens vara ute i den.

– I naturen får du återkoppling direkt, om du inte eldar för att få upp värmen kommer dina tår till slut att trilla av. Underbart, då vet du vad du ska göra och får en direkt belöning av det. Och jag tror att vi människor är gjorda för att vara i naturen, sen behöver det inte vara så extremt men principen är samma.

Det var också skogen han vände sig till när hans dotter, under tiden hon gick i högstadiet, led av svåra sömnstörningar och bara sov fyra timmar om dygnet.

– Att sova ute blev ett sätt att bryta mönstret. Det som händer när man ligger bredvid varandra i varsin sovsäck är att man är i sin egen kokong. Och så ligger du nära och tittar upp på himlen. Då kan man prata, det är en helt annan grej än att sitta bredvid henne i sängen.

Och han är övertygad om att det skulle kunna hjälpa fler människor.

– En överläkare på psykiatrin, som jobbar med de som är riktigt psykiskt sjuka, sa till mig att “den bästa effekten jag har på mina patienter är när jag får ut dem i naturen och i rörelse”. Så jag tänker att det kan vara nyckel.