Ibland ser man plötsligt saker man inte sett tidigare fast man varit på samma plats ända sedan barnsben.
Jag ser alla blickar så intensivt bland vita kalla väggar i de långa korridorerna. En del är tomma och rädda och en del fyllda av lycka. Dem gnistrar och glänser på många som går förbi, men glänser de av lycka eller sorg är svårt att se.
Bland dessa vita väggar med kvinnor i vita rockar föds liv varje dag, på samma sätt som människor tar sina sista andetag här.
Jag går långsamt längs väggen i den breda korridoren. En kvinna går förbi mig med sin, vad jag tror, man, och tillsammans bär de en sådan där vagga med ett nytt liv i. Det känns som hon vill möta min blick för att visa hur lycklig hon är och hur stolt och överrumplad av energi hon verkar vara. Men jag tittar ner snabbt och fortsätter gå. Egoismen slår till, känslan att jag inte vill se deras lycka känns just egoistisk. Klockan är strax efter sex ,så sjukhuset ekar när jag släpar mina fötter på golvet. När alla som går på undersökningar, kollar blodprov eller pratar med psykologer, inte finns kvar. De där vardagligaproblemen är som ett minne blott, efter vanliga besökstiden. För kvar finns bara dom som väntar på besked eller väntar på att beskedet ska hända. Besked om att man kan åka hem eller besked om hur många dagar man har kvar att leva.
Världen känns helt upp och ner, för sjukhus är verkligen en plats där allting händer. Jag undrar om folk i väntrummet vet varför jag är här. Egoismen igen säger till mig att dem bodde veta det, vi bodde prata med varann i detta tysta kallasjukhus.
Jag går ner mot kiosken för att köpa mig endricka. Mitt behov av törst har jag glömt bort men ändå är det något i mig som bara vill öppna den där noccon och ta den där snusen. Det känns som att allakollar på mig, de ser att jag är tom nu tänker jag och jag kollar på dem tillbaka.
En ung kvinna i kassan slår in min dricka precis som vanligt, som hon säkert gör 100 gånger per dag. Hon möter dessa trasiga ögon 100 gånger per dag.
Jag ser en familjs ögon som är tomma som mina, det är en pappa, mamma och en liten flicka. För vi alla sitter här och tänker samma sak.
Undra varför hon är här nu?
Undra om dom vet samma sak som jag vet?
Precis som om att alla känner min morfar.
En man går och köper sig en korv och sätter sig några bord bort. Han ser inte så nedstämd ut så jag tänker att han säkert ska köra hem en anhörig snart, kanske hans fru eller barnbarn. Känslan är konstig, att det sitter människor med så olika bagage och man kan aldrig veta vem som känner samma som jag, vem som nyss fått se en nära bli sjuk. Kanske är det fler här som blivit drabbade av cancer, eller andra hemska sjukdomar.
Jag ställer mig upp för jag finner ingen ro att sitta där och titta på alla öden, spekulerandegår jag vidare mot avdelningen för att säga hejdå för dagen.
När jag närmar mig hissen kommer en kvinna medtatuerade ögonbryn och en slags sjal på huvudet. Hon är svartgrå under ögonen ,men hon har sjuksköterskekläder på sig och en penna hängande vid bröstfickan.
En överlevare som har fortsatt med sitt yrke för att hjälpa andra, tänker jag.
Hon har ett sånt där blått armband för cancerfonden och hon bär det med ryggen rak.
När jag kommer upp från hissen möts jag av solljus. Jag stannar och första gången på hela dagen inser jag att det är fint väder ute, att våren kommer och att det är nu som alla är glada. Solstrålarna studsar in i det vita ingemansrummet men ingen här inne bryr sig om hur vädret är. En stressad läkare går förbi i rask takt, jag undrar verkligen om han bryr sig hur vädret är? Han som ser sjuka människor varje dag och han som måste lämna svar till familjer varje dag. Undrar om han ser världen så som jag nu?