Han coachade "Foppa" och grabbarna: "Peter hade några otroliga saker för sig"

Tommy Tomth coachade Peter Forsberg under juniortiden. Foto: Henrik Skoglund, Wikicommons och skärmdump Wikipedia.

Junior-VM i Gävle 1993 var ett av alla de mästerskap där Sverige var nära att gå hela vägen – men inte tillräckligt nära – som så många gånger förr.
— Vi gjorde vad vi kunde och mer därtill, säger dåvarande förbundskaptenen Tommy Tomth till journalistlinjen.nu 24 år senare.

LÄS MER:
SVT-profilen: ”Är det ens ett mål att vinna med JVM-laget?”
Expressens krönikör: ”Hur fan kan han säga att allt är perfekt?”
Idrottsvetaren: ”Vi har mer att välja på”

HUSKVARNA (JOURNALISTLINJEN)
Går man igenom samtliga JVM-turneringar Sverige har deltagit i så finns det ett mästerskap, utöver guldåren, som utmärker sig: Junior-VM 1993 i Gävle.
Sverige hade ett kanongäng på papperet med många framtida stjärnor, där spelare som Peter Forsberg, Markus Näslund, Niklas Sundström, Fredrik Lindquist (senare Bremberg), Andreas Johansson, Magnus Wernblom och Kenny Jönsson redan var etablerade på elitserienivå.
— Det är 24 år sedan nu, skrattar Tommy Tomth när vi slagit oss ner i hans arbetsrum på Sandagymnasiet där han numera är chef för Sanda idrottscentrum.
— Men de minnen jag har från 1993 är bara positiva. Just förberedelserna till det här JVM:et var upphaussat. Hur vi åkte runt och planerade, tittade på hur vi skulle bo. Vi skulle lägga ett läger i Hofors innan.

BRA UPPLADDNING

Tommy Tomth tog över JVM-laget till säsongen 1991/1992. Men han hade innan dess varit förbundskapten för yngre landslag och hade bra koll på killarna.
Kanada åkte över till Sverige i god tid innan turneringen skulle börja och lagen möttes i en träningsmatch i Hofors veckan innan turneringen skulle dra igång.
— Vi vann den matchen med 8-3 och de gjorde ju inte saken sämre, berättar Tommy Tomth och ler.
— Då blev det ännu mer upphaussat.

På den tiden spelades inte Junior-VM som det gör idag med gruppspel följt av utslagsmatcher. Istället möttes de åtta lagen i en enkelserie om sju matcher där vinnaren sedan skulle titulera sig världsmästare för juniorer.
— Varje match var ju väldigt betydelsefull då.
Sverige vann planenligt mot Tyskland med 4-2 och redan i den andra matchen ställdes de mot Kanada.
— Det var en jämn match och vi turades om att ha ledningen, minns Tommy Tomth tillbaka.
— När vi sen skulle jaga kvittering, USA-domare, och Markus Näslund av alla får en femminutersutvisning i slutet av matchen. Det minns jag så väl och det grämde mig så otroligt. Markus Näslund åkte ut för en spearing. Av alla? Det kunde man inte förställa sig. Men den hittade USA-domaren och nu med facit i hand så var det det som saboterade våra chanser till ett VM-guld.

LÄS MER:
Guldcoachen: ”Någon gång studsar det rätt”
Guldhjälten om spelar- och coachutveckling: ”Jag tror att det är ett etiskt dilemma”
Förre HV-stjärnan: ”Det finns inga skrupler”

INBÖRDES MÖTEN

Den där utvisningen på Markus Näslund, som aldrig förr eller senare i sin framgångsrika karriär gjorde sig känd som någon ful spelare, skulle visa sig bli väldigt kostsam. Trots att Sverige vann resten av matcherna hamnade de på samma poäng som Kanada i sluttabellen och med mycket bättre målskillnad. Kruxet var bara att det var inbördes möten som räknades och då spelade det ingen roll hur många mål Sverige än gjorde i avslutningsmatchen mot Ryssland.
— Vi sopade ut Ryssland, vi sopade ut Tjeckien och Finland minns jag så väl därför att Peter hade några otroliga saker för sig den matchen. Jag vet att vi hade en tekning vid vår egen blålinje. Vi hade spel tre mot fem. Peter tog tekningen, vann den och avancerade mot en förlupen puck ner mot den finska backen. Peter åkte ifatt, tacklade till honom, fick tag i pucken och hängde in ett mål. I tre mot fem. Det är såna här ögonblick som man nästan aldrig glömmer alltså.
Kanadamatchen var redan i omgång två. Kändes det kört efter den förlusten?
— Nej. Alla visste ju att någon var tvungen att slå Kanada, eller ta poäng, för att detta skulle lyckas. Vi gjorde vad vi kunde och mer därtill.

Peter Forsberg hade en helt otrolig turnering i Gävle och gjorde hela 31 poäng på de sju matcherna. Ett rekord som står sig än idag och inget någon annan varit i närheten av. Han bildade kedja med klubbkamraterna Markus Näslund och Niklas Sundström och Tommy Tomth berättar om en episod på träningslägret i Hofors som han senare har burit med sig genom hela sin ledargärning.
— Vi lade ner mycket tid på boxplay och powerplay. Jag hade dragit upp lite riktlinjer för hur vi skulle forma två femmor som skulle spela powerplay. När vi tränade med den här Modotrojkan, som senare slog poängrekord i Junior-VM, så gjorde Peter en sak bakom förlängda mållinjen som vi inte hade pratat om. Då skulle man ju som coach kunna säga något som: ”Peter, för helvete. Vad gör du? Du skulle ju inte göra på det här viset”. Men istället frågade jag ”hur tänkte du nu?” och då berättade han för mig att han såg någonting från hans position som inte jag hade sett som stod på sidan av. Det där underströk ju min filosofi att ta del av andras tänk i det här och ta med dem i det. Spelarna växer när de får ansvar.

MÅLVAKTSFRÅGAN BEKYMMERSAM

Tommy Tomth säger att han tycker svensk juniorishockey stod sig bra vid den här tiden. Själv coachade han JVM-laget mellan 1992 och 1995 och fick med sig tre silver och ett brons. Men det fanns en akilleshäl berättar han.
— Många av spelarna som var med spelade ju regelbundet i elitserien. Men de som inte hade gjort det var ju målvakterna. Så målvaktsfrågan var alltid bekymmersam kring ett JVM-lag. Där fanns det inga som hade klättrat in i de rollerna i elitserien. Där försökte man istället hitta killar från allsvenskan och liknande.
— Petter Rönnqvist och Johan Månsson var ju de målvakter jag hade i Gävle och Petter var ju den som gick längst av de målvakter jag har haft om jag inte minns fel.

Petter Rönnkvist. Foto: Henrik Skoglund

Tommy Tomth blev senare assisterande tränare till Kent Forsberg i Tre Kronor och alla de missade guldmedaljerna i JVM-sammanhang skulle till slut betala sig när de vann VM-guld 1998.
— Mikael Renberg fanns med i laget då och han var ju med och missade guldet i Füssen 1992. Det första han gjorde när slutsignalen gick i VM-finalen var att han kom till båset, slängde sig runt halsen på mig och vrålade: ”Äntligen! Guldet kom”, berättar Tommy och ler stort åt minnet. Det hade ju skavt för honom också så många år efteråt.