Hatet mot samer, Europas enda urfolk

Sent en kväll får Henrik Andersson ett samtal från en okänd kvinna. Hon har blivit vittne när en av Henriks renar blivit ihjälkörd med berått mod av en bilist. Detta är bara ett av alla hatbrott som Henrik blivit utsatt för. ”Det är så här hatet mot samer ser ut”, säger Henrik.

Råneå, 15 november

Klockan är åtta på morgonen, det är fortfarande mörkt i den norrländska byn, fyra mil norr om Luleå. Hemma hos Henrik Andersson står kaffet framme på köksbordet, som han målat i den samiska flaggan. Genom köksfönstret syns en flock renar och bredvid inhägnaden de går i, står en kåta som Henrik byggt av björknäver.

Henrik är same och renägare. Han har vuxit upp med hatet och rasismen från omgivningen på grund av sitt ursprung. Vid flera tillfällen har han fått renar skjutna, påkörda med berått mod och plågade.

För bara en tid sedan hittade Henrik en av sina renar skjuten i tinningen. Renen levde när han hittade den och kulan från vapnet satt kvar i huvudet.

– Jag tog hem renen och ringde efter veterinär. Kulan hade kapslats in och det var bättre för renen att den fick sitta kvar. Jag väntade i flera timmar på att polisen skulle komma, men det kom aldrig någon, säger Henrik.

Hatbrott och rasism mot samer förekommer på olika platser och i olika sammanhang. Många av brotten involverar renar. Det kan vara allt ifrån smitning vid en påkörning, hundar som jagat och attackerat renar, till renar som medvetet körts över med skotrar eller bilar, eller skjutits till döds.

– De ger sig på renarna för att de inte törs ge sig på oss. Jag är fullväxt, det finns inte en kotte som vågar ge sig på mig, säger Henrik. Varför tror du att hatet mot samer finns?

– Det har alltid funnits. Mycket är okunskap, vanliga svenskar förstår inte hur vi lever. Sen är det staten och media som förstör genom att skriva stora rubriker så fort det är något. Det späder bara på hatet och fördomarna mot samer, säger Henrik.

Henrik berättar om en nyhetssändning där media nyligen rapporterat om en renskötare som lagt ut en saxfälla i syfte att fånga och döda järv. På SVT Norrbotten rubriceras händelsen som ”Järv förlorar tass i saxfälla- renskötare döms till fängelse”. Problemet enligt Henrik är att gärningsmannen inte är same, utan svensk och får egentligen inte vara renskötare. Den omtalade mannen har enligt Henrik fått tillstånd av Länsstyrelsen att sköta om renar i ett speciellt område. Men enligt svensk lag måste man vara same för att få vara renskötare, menar Henrik.

– Det är precis sådana händelser som spär på hatet mot samer, säger Henrik. I artikeln kan man läsa att gärningsmannen som pekas ut för brottet arbetar för en sameby. Det framgår inte av texten eller inslaget om mannen är same eller inte.

Det tycks vara en känslig fråga, vem som är same och inte, vem som får ha renar och inte. För att förstå konflikterna och hatet som pågår, hjälper det att förstå en del av historien.

Sametinget är en myndighet som bland annat har i uppgift att bevaka frågor som rör samisk kultur. På deras hemsida kan man läsa följande;

På 1700-talet skrev en upptäcktsresande i Lappland att; ”Näst efter apan var Lappen den mest människoliknande varelsen”. Och i slutet av 1800-talet påstod riksdagsmän att samerna var födda med vissa rasegenskaper som gjorde att de var underlägsna den övriga befolkningen. Därför kunde de inte leva som civiliserade människor i riktiga hus. De skulle bli förslappade och försumma sina renar. Det bästa för samerna var att stanna på fjället och inom renskötseln, annars skulle de hamna i misär. Detta byggde på en föreställning om att samerna inte kunde hantera sina egna angelägenheter och inte var lika utvecklade som vanliga svenskar.

1922 inrättades ett institut i Uppsala för rasbiologi, detta fanns kvar till slutet av 50-talet. Här studerade man rasegenskaper hos befolkningen och institutets första chef ägnade sig särskilt åt samerna. På institutet mätte man samernas huvudform och andra kroppsmått, tog blodprover och fotograferade de som undersöktes, ibland utan kläder. Institutets arbete utgick från att olika raser hade olika värde. Bland annat tyckte forskare vid institutet att det var särskilt farligt med ”rasblandning” mellan svenskar och samer.

På 30-talet gjorde riksdagen en uppdelning av samerna och beslutade att de samer som inte var renskötare, utan som levde på jakt och fiske, inte var riktiga samer. De skulle inte få ha några samiska rättigheter utan skulle försvenskas. Ett beslut som lever kvar än i dag och har skapat konflikter även mellan samer. Svenska staten tog också över all mark som samerna ägde och betalade skatt för. De ”riktiga” samerna skulle få ha kvar renskötselrätten men staten skulle från och med nu äga marken.

Det är dags för dagens arbete. I dag ska några kalvar märkas, sen ska renarna flyttas till annan betesmark. När det är gjort ska det stödfodras ute på markerna. Henrik tar sista klunken kaffe innan han tar på sig ytterkläderna och går ut. Arbetet börjar hemma på gården med de renar som finns där. När renarna känner doften av pellets och ensilage, skyndar de sig fram för att inte bli utan. Solen börjar titta fram bakom trädtopparna, men än har inte nattmörkret gett upp helt och hållet. I vanliga fall är det snö vid den här årstiden, den hjälper till att göra dagarna ljusare. När snön lagt sig görs mycket av jobbet från skotrar men så länge det är barmark får Henrik och hans familj använda bilar eller fyrhjulingar.

När första gruppen renar tittats till och blivit utfodrade, är det dags att lasta allt material som behövs för att flytta och transportera andra renar till nya betesområden. Innan Henrik ger sig i väg lastas mer foder på flaket på den vita pickupen. Arbetet är fysiskt tungt och pågår oavsett väder och vind, årets alla dagar.

Du sa innan att vanliga svenskar inte förstår hur ni samer lever, hur menar du då?

– Det saknas kunskap. Barnen i skolan får inte lära sig mycket om samer och det är ju bland annat därför alla rykten och fördomar kan leva vidare, säger Henrik.

Vad säger de som bor i norr och som inte är samer?

Jag vände mig till Pitebor i centrala stan en lördagsförmiddag. Över hälften av de som får frågan om vad de tycker om samer svarar, uttrycker att de ogillar dem. Att de tycker att samer är speciella i en negativ mening. Men ingen tycks vare sig vilja eller kunna precisera tydligt varför. Dock kommer samma argument upp hos samtliga; att de hört att samer lever på bidrag och att de breder ut sig med sina renar. Ingen av de tillfrågade vill ställa upp med namn och bild. Men Åsa, som egentligen heter något annat, kan tänka sig att prata lite mer med mig, om hon får vara anonym. Åsa bor en bit utanför Piteå. Under vårvintern har samerna ofta sina renar i kustnära områden, vilket gör att Åsa ofta stöter på renar i närheten där hon bor. Enligt henne breder samerna ut sig och hon upplever att de har mer rättigheter än skyldigheter, när det kommer till var renarna får vara.

– De är överallt med sina renar. Varför kan de inte ha sina djur inhägnade, som alla andra boskapsägare har? Du ser aldrig kor eller får som springer lösa, säger Åsa.

Åsa tycker det är värst på vintern när många renar står på vägarna för att slicka i sig vägsaltet.

– Det är ju därför de blir påkörda, jag och min man har själva varit med om att köra på renar, säger Åsa.

Precis som de andra som svarat, tar Åsa upp att samerna lever på bidrag och att hon hört rykten om att en del till och med dödar sina egna renar för att få mer pengar.

Tror du det är fördomar och rykten? Eller vet du att det är så?

– Nej, jag kan inte säga med säkerhet att det är så. Jag har aldrig kollat upp själv hur det ligger till, men det är så alla pratar. Ofta finns det ju någon sanning i det som sägs, menar Åsa.

Enligt Brottförebyggande rådet Brå, finns det få studier om samernas utsatthet. En av orsakerna är att samerna är en minoritetsgrupp, vilket innebär att inte ens en relativt stor utsatthet skulle få genomslag i statistiken. Anmälningsbenägenheten hos den som blivit utsatt är dessutom generellt sätt låg. En av orsakerna är att brotten ofta sker på lokal nivå och att gärningspersonen är känd för den som blivit utsatt. Men oviljan att anmäla kan också bero på att många samer ser rättsväsendet som statens förlängda arm. En stat man mist förtroendet till, sedan länge.

Ivan Eriksson föreläser om samisk kultur och har skrivit en bok om det samiska livet. Tidigare levde han på rennäring men på äldre dar har han dragit sig tillbaka och överlåtit renskötseln till sin dotter.

I hans lägenhet strax utanför Piteå, står en miniatyr av den samiska flaggan i köksfönstret. I alla rum finns samisk slöjd i både silver och trä, som Ivan själv tillverkat.

Ivan berättar att det alltid funnits mycket fördomar om samer och han tror delvis det grundar sig i den rasism som svenska staten bedrev förr i tiden.

– Det är precis som ryktena och fördomarna lever vidare över generationer, säger Ivan.

Den infekterade markfrågan har även den en lång historia och sträcker sig ända tillbaka till när samerna ägde sina egna marker och betalade skatt för dom, så kallade ”Lapp-skatte-land”. När svenska staten ville gå in och ta över markerna lovades samerna att de skulle få ha kvar full renskötselrätt och dessutom slippa betala skatt, vilket gjorde att samerna jublade.

Enligt Ivan har de protokoll och avtal som skrevs mellan svenska staten och samerna, gällande markerna och renskötselrätten, förstörts i en brand. Ivan berättar att samebyar upprepade gånger hamnat i juridiska tvistemål, som handlat om de samiska rättigheterna och tillgångar till mark för renskötsel. Om dokumenten funnits kvar, hade det kanske varit lättare att lösa konflikterna menar Ivan.

– Den stora lägger sig alltid på den lilla, säger Ivan.

Han menar att samebyarna oftast inte har ekonomiska resurser att driva processer mot myndigheter och därför förlorar.

Ivan säger att de flesta samer inte kan leva på sin renskötsel i dag, utan behöver vanliga jobb vid sidan av för att klara ekonomin. Ivan menar att det delvis beror på att det är så mycket intrång på renbetesmarkerna.

Vad menar du med intrång?

– Det är bland annat skogsbruken som jobbar med avverkning och vindkraftverken som ska ha del av samma marker, vilket gör att det försvinner betesområden för renarna, säger Ivan.

Betyder det att samerna kan ha färre renar då?

– Ja visst, så klart.

Hur är det med de där bidragen som alla pratar om, hur mycket får samerna?

– Bönderna får samma bidrag. De får ju också bidrag för slaktade djur och investeringar och så vidare. Så samerna har inte mer i bidrag än vanliga bönder, säger Ivan.

Att samerna själva skulle döda sina renar för att få mer pengar, vad säger du om det?

– Jag har hört historier om att samer drivit sina renar intill järnvägen som går här, för att få betalt för överkörda renar. Och det tror folk på! Men när samerna ska flytta renar, och de behöver ta sig över järnvägen exempelvis, då har de redan tagit bort de dåliga renarna som ska slaktas. De som ska flyttas är de renar som samerna ska fortsätta avla på och behålla. Det är ju helt befängt att de skulle vilja ha ihjäl de djur som de är rädda om. Så fungerar det inte, säger Ivan.

Ivan förklarar att renen betyder allt för samerna som har rennäring, att deras försörjning och inkomstkälla är av kött och skinn från renen.

I Råneå fortsätter arbetet. Nu ska det samlas in renar som ska märkas och parasitbekämpas med hjälp av injektioner. Därefter ska renarna lastas på transport för att köras till ett annat bete. Henrik leder arbetet lugnt och systematiskt. Bara den mest nödvändiga kommunikationen används, i övrigt är det tyst. Varje ren som blivit märkt och fått sin injektion får ett grönt streck i pälsen. Några av renarna har fångats in med lasso för att få hornen avsågade. De stora hornen innebär en risk när renarna transporteras. Det trånga utrymmet där renarna hanteras stressar dem. Hjärtslagen och de häftiga andetagen hörs på håll och det gäller att arbeta snabbt.

När alla renar är lastade bär det snabbt i väg på skogsvägarna till nästa betesmark där de släpps fria igen. Bilfärden ger tillfälle för fler frågor om marker, hatbrott och konflikter.

Enligt Brå handlar en del av konflikterna om att skogsbrukare och bönder inte vill att renar ska vistas på markerna. Och att jägare och skoteråkare anser sig bli begränsade av renskötselrätten.

– Sanningen är att vi bara får mindre och mindre mark hela tiden med tanke på skogsbruket och alla vindkraftsverk de vill bygga. Vi kommer inte ha något kvar att leva av till slut, säger Henrik.

Henrik förklarar att renarna behöver mycket urskog eftersom de äter lavar, speciellt hänglavar. När skogsbruken avverkar skog, försvinner lavarna för renen. I den nyplanterade, unga skogen växer inte lavar och bidrar därmed till färre och mindre betesmarker. Renarna är dessutom infektionskänsliga och kan inte vara på för små ytor eller i mindre hägn en längre tid. De drabbas lätt av olika parasitsjukdomar eller andra infektioner, som i värsta fall kan leda till att stora mängder djur kan behöva avlivas. Beroende på vegetation och hur många renar en sameby har kan det krävas ca 3 miljoner hektar mark.

Kan du förstå att människor blir irriterade på er när det kommer till markfrågan när ni har så stora ytor?

– Återigen handlar det om okunskap. Svenskar vet oftast inte att renen är ett arealkrävande djur. Har de inte tillräckliga ytor att röra sig på riskerar de att dra på sig sjukdomar och parasiter, säger Henrik.

– Vi försöker mer och mer att skriva in i lagfarter och liknande när någon köper hus, att det bedrivs renskötsel i området. Vi behöver ligga steget före för att minska konflikter och för att sprida information, fortsätter han.

Henrik berättar att han flera gånger hittat hagel från hagelgevär i sina renar när han slaktat. Enligt honom är det ett typiskt beteende, att människor plågar och skrämmer renarna när de anses komma för nära.

Henrik stannar bilen, det är dags att fylla på mer foder. Klockan är bara två på eftermiddagen, men solen håller på att gå ner och skapar ett skärt ljus på himlen. Renarna flockas kring den nyserverade maten. Reglerna är tydliga, störst går först.

Henrik vittnar om en ovilja att lämna ifrån sig mark.

– Varför ska vi flytta på oss? Vi har varit på de här markerna sedan urminnes tider, säger han.

Återkommande pratar Henrik om okunskap hos svenskar och att det behövs mer utbildning både bland privatpersoner och myndigheter, om hatet och konflikterna ska få ett slut.

– Unga manliga samer toppar statistiken när det kommer till självmord, säger Henrik. Och menar att många samiska män känner stor press att föra det samiska arvet vidare samtidigt som klimatet hårdnar från flera håll.

I tidningen Vårdfokus kan man läsa en artikel där distriktsköterskan Marja-Kristin Oskal uttalar sig kring okunskapen om samer, inom vården. Marja- Kristin är själv same och renskötare. Hon menar att vården inte kan bemöta en renskötare på samma sätt som någon med ett kontorsjobb. Den bristande kunskapen om samers livsvillkor och kultur påverkar samers möjlighet till vård. Och många samer drar sig för att söka vård på grund av bristande tillit.

Det låga förtroendet för myndigheter och utsattheten från allmänheten verkar bidra till en slags tystnadskultur bland många samer. De väljer att inte prata om det de varit med om eller hur de mår. Enligt Marja- Kristin växer många samer upp i en miljö som värderar styrka och självständighet högt, där man inte ska klaga utan hellre bita ihop och lösa problemen själv.

Enligt Brå finns det tecken på att hatbrotten ökar ytterligare när samiska rättigheter erkänns eller uppmärksammas. Risken att utsättas för hatbrott eller rasism gör därför att många väljer att dölja sin samiska identitet. Men inte Henrik, han är stolt över att vara same, stolt över att tillhöra ett urfolk. Trots att han varit utsatt för hatbrott och rasism vid upprepade tillfällen har han inte låtit sig tystats. Han har alltid anmält till polisen när något hänt hans renar, trots hans låga förtroende för polisen. I fallet då Henrik hittade en av sina renar skjutna, med kulan kvar i tinningen, hade Henrik frågat om polisen ville ha kulan som bevismaterial.

– De svarade; Nej, vi behöver ingen kula för det finns inga vittnen, berättar Henrik och tycker det finns en ovilja hos polisen att lösa brotten.

Arbetsdagen börjar lida mot sitt slut. När den fyrhjulsdrivna pickupen rullar upp på gårdsplanen, har det svarta vintermörkret redan sänkt sig över byn igen. Bara några mil norrut breder polcirkeln ut sig. Det gäller det att ta vara på de få timmar av dagsljus som visar sig under vinterhalvåret. Henrik tar återigen plats vid det målade köksbordet. Men nu serveras tacos gjord på renfärs.