I Karins klassrum får hemmasittare en framtid – ”här är det enkelt att uppnå sin fulla potential”

Högt tempo, bristande resurser och överfulla klassrum fick kommunens ungdomar med autism att vägra gå till skolan. Då skapade Karin Avellan-Hultman Flex, ett lärorum som ger elever med särskilda behov samma förutsättningar att studera och utvecklas som barn utan en diagnos.

– Man blir så glad när elever som länge kämpat hårt äntligen lyckas.

Den ljumna höstbrisen lockar Karin Avellan-Hultmans hår, där hon sitter på träbänken invid gymnasieentrén och klipper kippor av papp. Hennes elever har länge längtat efter att få lära sig om den judiska påsken, och på dagens religionslektion är tiden inne. Det har gått sju år sedan hon valdes till projektledare för Norrtälje kommuns första autismanpassade gymnasieutbildning. Idag jobbar hon som ämneslärare, specialpedagog och elevhälsosamordnare på programmet, ett arbete som dagligen skänker henne glädje.

– Det är väldigt roligt att vara lärare på Flex, man får så mycket tillbaka av eleverna.

Det var 2017 som politikerna i Norrtälje kommun tog beslutet att starta Flex. Oron över skolans bristande resurser växte i samma hastighet som antalet hemmasittare och SOC-anmälningar. En trend som under flera års tid genomsyrat stora delar av Sverige. Hemmasittare kallas de barn som av olika anledningar inte klarar av att gå i skolan. Barn som drabbats svårt av psykisk ohälsa eller med särskilda behov som inte tillgodoses, har länge fallit mellan stolarna i det svenska skolsystemet. När kommunpolitikerna i Norrtälje mottog brev efter brev från föräldrar, förtvivlade och desperata över sina barns framtid, kartlades problematiken kring hemmasittarna. Det visade sig att barn med en autismdiagnos var överrepresenterade bland dem som vägrade gå till skolan. Störst var problemet hos ungdomar i gymnasieåldern. Karin Avellan-Hultman har länge haft kunskap om diagnosen och är utbildad SO- och svenskalärare. Hon arbetade som högstadielärare på Svanbergaskolan när rektorn för Rodengymnasiet i Norrtälje en dag kontaktade henne med frågan om hon ville vara med och driva projektet Flex.

– Jag såg det som en möjlighet att göra något bra. Tidigare har jag haft många elever som brottats med svårigheter att komma iväg till skolan och att vistas i klasser med många elever. Jag hade en så tydlig bild över hur jag ville att det skulle vara, så när jag fick frågan visste jag exakt hur skapandeprocessen skulle gå till.

I februari 2017 började Karin Avellan-Hultman med att söka pengar för att renovera lokalerna i den delen av gymnasieskolan som skulle bli hem åt flexprogrammet. Utrymmet skulle saneras från intryck, såsom lyhördhet, starka färger, och flimrande lampor, eftersom personer med autism ofta har en överkänslighet för ljud och ljus. Det genomgående temat blev grönt, en färg som inger lugn och förbättrar koncentrationsförmågan, vilket är särskilt viktigt för högkänsliga personer. Efter att ha marknadsfört programmet på olika grundskolor runt om i kommunen, stod Karin i augusti samma år redo att ta emot Flexs första studenter. Till en början fanns bara en samhällsinriktning dit fyra ungdomar sökte. Idag har Flex 50 elever uppdelade i fem klasser, och förutom samhällsprogrammet finns inriktningen individuella val för ungdomar som saknar gymnasiebetyg.

En av dem som går individuella val är en 17-årig pojke, som innan måndagsmorgonens mentorstid nyfiket stannar till vid bänken där Karin sitter. Han frågar efter en stunds tvekan om han får hjälpa till att klippa ut pappershattarna. Med färdigdesignade kippor i handväskan låser Karin upp dörren till personalrummet där morgonmöte nalkas. Dagens agenda och kontroverser mellan elever diskuteras och efter fem minuter går mentorerna för att välkomna sina mentorselever. Mentorernas roll är att uppmuntra och ge psykiskt stöd och målet är att eleven med tiden ska bli självständig. För Karin, som är ämneslärare och elevhälsosamordnare, går morgonen istället åt till att planera lektionstid och möten med föräldrar. Senare under dagen ska hon åka på hembesök till en ny elev som länge varit hemmasittare. Att knyta an och stegvis skapa trygghet hos personer som förknippar skolan med rädsla är viktigt för att de ska våga komma tillbaka. Sådana hembesök är en del av arbetet som elevhälsosamordnare. Karin sköter även kontakterna med BUP, SOC och LSS, så att elever som tidigare bortprioriterats av den vanliga skolan ska få rätt hjälp.

Lamporna över de ännu tysta korridorerna skiftar sakta nyans. Likt septembersolen utanför Rodengymnasiets fönster, ökar de under dagen i styrka. Människor med autism har ofta en annan dygnsrytm, vilket gör dem trötta under dagen men pigga när natten faller in. Flexprogrammets lampor är specialanpassade för att ungdomarna ska orka hålla sig vakna hela skoldagen.

– Även jag har blivit mycket piggare sedan jag började jobba här, säger Karin med ett leende.

När eleverna stillsamt går på rast förbereder Karin rivna äpplen och persilja inför den stundande judiska påskmåltiden. Från köket observeras hennes rörelser av nyfikna blickar. En av dem som, i väntan på att tyskalektionen ska böra, spanar är 17-åriga Ängla Backman. Hon drömmer i framtiden om att bli journalist, och tycker att Flex är en bra plats för henne att utvecklas på.

– På Flex är det enkelt att förstå vad som förväntas av en, vilket har varit ett problem för mig på andra skolor. Här blir jag inte lika stressad, det är bra sammanhållning, lugn miljö och relativt individanpassat. Det är enkelt att uppnå sin fulla potential här.

Klockan är slagen för religionstimmen när toner från hebreisk musik fyller klassrummets varje hörn. Vid katedern sänker Karin volymen och hon gestikulerar entusiastiskt när hon berättar om Abraham och offerlamm. Vinglas fyllda med druvjuice skålas och bröd väntar på att brytas när det äntligen blivit dags för Pesach. Eleverna skrattar när kipporna faller ner i nacken och det märks att Karin har ett passionerat intresse för judendomen. Hennes engagemang täcker inte bara undervisningen. En bit av Karins kärlek finns i varje vrå av Flexs lokaler, i varje grönmålad detalj en påminnelse om den fristad hon skapat för ungdomarna här. I hennes ögon speglas lycka över att få vara en del av sammanhanget och följa elevernas utveckling.

– Man blir så himla glad när elever som kämpar med något länge äntligen lyckas. När vi kämpar tillsammans och sedan ser ett tydligt resultat, då blir man väldigt nöjd.

Nästan varje arbetsdag lämnar Karin med en känsla av glädje och stolthet. Hon har under Flexprogrammets sju levnadsår vuxit i sin roll som pedagog och för första gången sedan hon tog sin lärarexamen år 2000 känner hon att hon gör skillnad på riktigt.

– Jag har så mycket mer tid med varje elev än vad jag hade innan. I en klass med 30 elever och grundskolans tempo hade jag alltid en känsla av otillräcklighet. Det fanns elever som behövde en varje dag men tiden tog bara slut. Här hinner jag sitta med varje elev och jag känner att jag gör skillnad på ett helt annat sätt än tidigare.

Många har inspirerats av Karin och hennes arbete på Rodengymnasiets Flexutbildning. Efter projektets start har studiebesök från skolor i hela Sverige duggat tätt. Ungdomar som under hela sin barndom varit livrädda och vägrat gå till skolan har tack vare Flex fått ett sammanhang, en chans till revansch och ett hopp om framtiden. Karin drivs av den positiva utvecklingen, och hon ser fram emot att få fortsätta följa flexungdomarna på deras resa till ett självständigt liv.

– Många elever är stolta över att gå på Flex, och vi har fått så mycket positiv feedback från föräldrar. Att arbeta med dessa ungdomar ger mig så mycket tillbaka.