KRÖNIKA: "Nästa år vill jag se “Pattesutter” som Sveriges bidrag till Eurovision"

Hela Sverige har gått runt och nynnat ”Yksi, kaksi, kolme, sauna” sedan KAJ framförde låten “Bara bada bastu” i Malmö den 22 februari. Och för andra året i rad skickar vi alltså ett bidrag som inte består av svenska artister – och det stör mig inte det minsta.

Det var helt rätt beslut att skicka KAJ som vårt bidrag till Eurovision. Alla som har hört låten har inte lyckats få ut den ur huvudet, och om jag ska vara helt ärlig så är jag trött på att alltid skicka så seriösa bidrag. Melodifestivalen och Eurovision ska vara kul. Det ska vara glitter och glamour. Opassande skämt. Skrikiga scenkläder. Och att år efter år skicka välproducerade, välkammade och perfekta låtar har blivit tröttsamt.
Dessutom älskar jag våra skandinaviska grannländer.

Det störde mig inte det minsta att skicka Marcus och Martinus förra året heller, för jag älskar våra norska grannar. Jag älskar att driva med deras språk och säga att banan heter “gule-böj” på norska, fast jag vet att det inte stämmer. Jag älskar att vi i år skickar ett bidrag med finska artister, för jag älskar våra finska grannar. Sisu, mumintroll, och fantastiska hockeyspelare. Hur kan man inte älska Finland?

De skandinaviska länderna har mycket gemensamt. Demokrati, jämställdhet, innovationer, att alltid ligga i topp i “Happiest countries in the world”, och en stark välfärdsstat. Den fruktansvärda vinterdepressionen, som ingen som inte bor i Norden kan förstå (och förmodligen orsaken till att vi beskrivs som reserverade människor), ska man inte heller glömma bort. Högt valdeltagande, låg korruption, att alltid vara i tid, och en något problematisk relation till alkohol.

I en tid av polarisering, med ett krig i Europa och en galning till president i USA, så blir jag alldeles varm i kroppen över att vi skickar våra grannländers artister som våra representanter till Eurovision. I en samtid vars fokus allt mer handlar om vad som skiljer individer åt så går vi samman. Den skandinaviska familjen.

Visst, om man hamnar i ett rum med en norsk, dansk och finsk person så kanske olikheterna känns större. Men i varje familj så finns det väl en person som är alldeles för klämkäck, en person som är provokativ och en lätt autistisk person? Och det är väl det som vi behöver främst av allt just nu. Känslan av att höra samman. Att vara en familj. Så att vi återigen skickar ett bidrag med artister som är våra grannar tycker jag är vackert.

Nästa år vill jag se “Pattesutter” som Sveriges bidrag till Eurovision.