Musikrecension: Taylor Swifts nya album - Mer än bara mellanmjölk?

Risken med att vara den kändaste artisten i världen är att musiken kan ha vattnats ur innan den har nått sin potential. I radio och andra musik sammanhang kan det kännas sönderspelat och blasé, långt innan dess vågor vaggat in i ens ibland kanske inte så välkomnande öppningar för ljud. Det här är min recension och det betyder att jag måste varna för mina fördomar och förutfattade meningar.

Taylor Swift. Den blygsamt skrytsamma, oftast milda men ibland också kaxiga kvinnan från den amerikanska country-södern. Oavsett hur hon framställer sig har hon nog i mina ögon aldrig lyckats krydda bort smaken av mellanmjölk. Tills nu? Det finns absolut ingenting i musik som kan överträffa känslan man får när man blir motbevisad.

I min lyssnarstol, med mitt lyssnarljudsystem sätter jag på Tortured Poets Department. Det är en vit vinylskiva, en dyr satan. För pengarna ingår en bonuslåt som inte är samma ifall jag hade bestämt mig för en lila skiva, och inte heller samma på den genomskinliga versionen. Ett sätt att mjölka den enormt stora kassakossan som är hennes maniska fans, ‘Swifties’.

Rockstjärneaura?

Så fort nålen träffar vinylen blir jag motbevisad, med ett leende. Estetiken är helt annorlunda än vad jag trodde. Regnbågarna och tuggummina är lämnade under bänklocket och istället målar hon upp sig själv som alkoholist tillsammans med pop-världens mesta och bästa knarkaura Post Malone, som är den första utav två gästartister på albumet. Det här är en frisk bris för mig, mina lyssnaröron börjar likna en alvs när jag lutar mig närmare högtalarna.

Melodierna är genomgående väldigt subtila, istället får Taylor allt som oftast stå i centrum med sin röst. Trummorna har ett distinkt sound utan att ta över för mycket. Albumet flyter på och de brustna hjärtans poet följer ett tydligt tema i texterna. Det handlar främst om män. Relationer som kunde blivit och relationer som kanske borde blivit. Efter att hon gråtit över alla hennes tusentals exmän är hon väldigt tydlig med att det är hon som har vunnit.

Spontan tanke: Hur kan man dejta rockstjärnor, skådespelare och fotbollsstjärnor utan att bottna i någon slags rockstjärneaura? Hur kan det inte ha resulterat i en större skandal än ett lite halvdåligt breakup. Kan det vara det som påverkar att jag inte riktigt tar hennes relationsärr på allvar. Att jag inte riktigt litar på att de finns där?

Precis innan jag ska lägga på skiva nummer två kommer nästa gästartist, också en frisk bris för mig med mitt goda öga för indiemusik. Florence Welch, från bandet Florence + The Machine. Det här behövdes verkligen, känner jag när jag märker att jag inte tutat ner någonting i mitt anteckningsblock sedan jag vände på skivan. När man hör gästens stämma bredvid Taylor undrar jag dock om det verkligen var så smart att göra en slags duett med någon som låter så likt en själv, fast ganska överlägset mycket bättre.

Nålen läggs på, på skiva nummer två. Tre stycken pop låtar som låter ganska likt det som varit tidigare avslutas med en långsam deppballad som inte riktigt mynnar ut i någonting. Jag går upp och vänder för sista gången. När första låten sätter igång efter ett kortare intro händer det någonting och producenten verkar faktiskt ha fått göra någonting mer än att bara lägga trummor över sången. Det kommer en stressad xylofonplonkig slinga som gör att jag för första gången börjar vicka lite på min lyssnarstol. Rörelserna blir kortvariga och direkt efter låten är slut är mina höfters glada tid också slut, tyvärr. Tillbaks in i någon slags pseudo-lanadelreyig popmusik med en massa gnäll över hur kärlek fungerar.

Trots den aningen mörkare estetiken än vad jag trodde, trots svordomarna, trots hennes stundtals rätt vackra poesi, trots hennes ganska bra röst, trots de välproducerade ljudbilderna, trots allt det så känner jag att jag inte minns något annat från skivan än gästspelen från Post Malone och Florence Welch. Det här är musik producerat av arla, färgad grön och såld i miljontals exemplar. Det är långt ifrån att vara dåligt, dock inte tillräckligt nära bra för att vara det heller. Det är godkänt. Det är mellanmjölk.