Trädfällningen som fick människor att åka hemifrån mitt i natten: “Sågade almarna när de stod i sin finaste blom”
Träden skulle bort. De påstods vara sjuka och skulle, om politikerna fick bestämma, fällas för att ge plats åt en tunnelbaneuppgång. De skulle inte få finnas kvar länge till.
Idag, 54 år senare, står tolv almar på plats i Kungsträdgården. Tolv av de 13 almar som tillsammans blev symbolen för 1971 års folkrörelse. De har fått finnas kvar länge till.
Det var egentligen aldrig tänkt att handla om almarna. Missnöjet, som grott hos stockholmarna i 20 års tid, grundade sig i själva verket kring bilen och stadens ombyggnad. Där gående och cyklister hade sin naturliga plats, skulle gatorna nu breddas för att ge utrymme åt bilarna att ta sig fram. Där tidigare generationer hade byggt sina bostäder skulle bilarna nu få platser att parkeras på. Under en period då globala folkrörelser växte fram, i takt till att fler engagerade sig i miljön, var dock välkomstkommittén för bilen inte särskilt stor.
– Vi såg ingenting bra i bilismen. Det blev ofta förstoppning, de stod där och gasade på varandra och kom inte fram. Det var inte bra för någon, säger Eva Hernbäck som under 70-talet var journalist och aktiv medlem i Alternativ Stad.
Droppen som fick bägaren att rinna över
Efterkrigstiden innebar ett nytt kapitel för Stockholms innerstad. Med Norrmalmsregleringen skulle stora delar av Norrmalm rustas upp och moderniseras. Gamla trähus revs och ersattes av butikslokaler i betong, stål och glas. Vägar byggdes om och gränder minskade i antal för att ge plats åt bilen.
De nya lokalerna och vägarna byggdes dock till priset av mångas missnöje. En stor del av Stockholmarna ansåg att moderniseringen tog bort det som gjort deras hemstad personlig. Ilskan hade legat och grott länge hos många stadsbor, men det var när den kommunala beredningen för stadsplanering tog fram ett förslag om City 67, som bägaren rann över.
City 67
Den nya stadsplaneringen innebar att gående och cyklister skulle få minskad yta att röra sig på, samtidigt som ett nytt kollektivt sätt att transportera sig på började utvecklas. 1950 invigdes den första tunnelbanelinjen mellan Slussen och Hökarängen, och inom bara några år hade tunnelbanenätet utvecklats ytterligare. Det blev ett kollektivt färdmedel som än idag, 75 år senare, är unikt för Stockholm och skiljer huvudstaden från andra svenska orter.
En av platserna som skulle rustas upp med en egen tunnelbanestation, tillsammans med en biljetthall och flera butikslokaler, var Kungsträdgården. De styrande presenterade 1967 en skiss över hur platsen skulle se ut efter förändringen. Enligt den var det dock inte bara en tunnelbaneuppgång som skulle tillkomma, utan även något som skulle försvinna – 13 almar.
– Jag blev så himla häpen. Det var ju inte tunnelbanan som var hotande, det var uppgången till tunnelbanan. Det kan man lösa på kanske 15 olika sätt, men inte precis under almarna, säger Eva Hernbäck.
Alternativ Stad
Det ökade engagemanget för miljön ledde till att flera miljöorganisationer grundades. En av dessa var Alternativ Stad, en ännu aktiv grupp i Stockholm som startade 1969 och som framför allt gjorde avtryck i striden om almarna. De kämpade mot politikernas förslag under flera års tid med överklaganden och aktioner, men trots sitt motstånd kom regeringen den 23 april 1971 med beskedet att almarna nu skulle fällas. Det blev bränslet som spädde på elden.
Två som berördes av beskedet var Eva Hernbäck och Göran Johansson. De bodde tillsammans på Kungsholmen, och var med sina olika yrkesroller djupt engagerade i ämnet. Göran studerade under denna tid till ingenjör med fokus på just stadsbyggnad vid Kungliga Tekniska Högskolan, och Eva arbetade sedan några år tillbaka som journalist på Dagens Nyheters utlandsredaktion. Som privatpersoner blev de båda negativt berörda av de ombyggnationer som skedde runt om i innerstaden inklusive Kungsholmen. Grönområden försvann och ersattes bland annat av bilvägar som Essingeleden, en högtrafikerad led med totalt åtta filer. För att ändra på stadsplaneringen gick paret därför med i Alternativ Stad och Kungsholmens byalag.
– Det kom väldigt många, både unga och äldre människor som bodde på Kungsholmen, som också ville vara med och engagera sig i staden. Det var dels vi, vi var mellan 20 och 25, och sen var det de som var lite äldre, säger Göran Johansson när han tänker tillbaka på ett av byalagets möten som lockade till sig omkring 400 människor.
Onsdag den 12 maj 1971
Efter att beslutet om fällningen blivit allmänt känt, började aktivisterna vakta Kungsträdgårdens almar dygnet runt. Datumet för när fällningen skulle ske var hemligt, men när polisen började bygga ett plank runt almdungen förstod man att motorsågarna var på väg.
– Det är vanligt att man fäller träd på natten, av säkerhetsskäl. Det är inget folk ute då och det går att ha kontroll över läget, säger Eva Hernbäck.
Hon arbetade sent den kvällen, när källor från flera olika håll gav nys om nattens händelse. Det var runt 23-tiden som även Göran, mitt i sitt arbete med en skoluppgift, fick veta att fällningen var bara några timmar bort.
– Man kan känna sig okunnig om planering, det är ganska svårt att förstå sig på när det är så stora drag. Men träd, de bara gillar man. Det är känsloladdat, och så sågade de precis när almarna stod i sin finaste blom. Så opsykologiskt, säger Eva Hernbäck.
Hon och Göran hade skrivit upp sig på Alternativ Stads omtalade telefonkedja. De som befann sig på plats i Kungsträdgården ringde till olika nummer som skrivits upp, varav dessa i sin tur fick ett tiotal personer att kontakta. Det tog inte lång tid förrän hundratals aktivister och civila hade samlats i Kungsträdgården.
Ett av numren som skrivits upp gick till aktivisten Jan Wiklund. Han var i 20-årsåldern och medlem i Alternativ Stad sedan något år tillbaka.
– Jag såg stan fördärvas av både rivningar och bilfloder. Jag var ung och hade inte särskilt mycket egendom så jag engagerade mig i den kollektiva egendom en stad är, skriver Jan Wiklund i ett mejl.
När han hade ringt runt till sina kontakter tog han kvällens sista tåg in till stan från Lidingö. Han var på plats i Kungsträdgården vid midnatt, och möttes då av ett folkhav som hade samlats kring det plank som polisen byggt upp. Det dröjde inte länge förrän Jan tillsammans med några andra aktivister började riva ner planka för planka, en handling som bland annat möttes av motstånd från polisens hundförare. Plötsligt kände Jan hur en av hundarna bet tag i hans hand, och med ens frös aktivistens rörelser. Hunden släppte snabbt taget om honom, och när de första civila hade klättrat upp på almarnas grenar begav sig Jan till sjukhuset där han fick en stelkrampsspruta.
Under tiden hade bråken och våldet avlöst varandra genom batongslag och nävkast med grus. Motorsågarna hann, inom loppet av bara några minuter, dras igång och stängas av varpå fyra av de tiotal almarna fick ärr från nattens strid.
Jan återvände så småningom till Kungsträdgården. När han var tillbaka vid 04-tiden hade stämningen lugnat sig och sågandet, av säkerhetsskäl, avbrutits. Polisens trupper stod samlade i ena hörnet och aktivisterna befann sig runtomkring almarna. Några ur Alternativ satt i armkrok längs trädstammarna, bland dessa fanns Eva Hernbäck och Göran Johansson.
54 år senare blir Almsjukan ett faktum
Det var egentligen aldrig tänkt att handla om almarna. Missnöjet, som grott hos stockholmarna i 20 års tid, grundade sig i själva verket kring bilen och stadens ombyggnad. En ombyggnad som bland annat skulle innebära att många träd försvann.
Almarna i Kungsträdgården var några av dessa som, om politikerna fick bestämma, skulle fällas för att ge plats åt en tunnelbaneuppgång. Dåvarande stadsträdgårdsmästaren, Holger Blom, påstod även att träden drabbats av almsjukan vilket senare visade sig vara felaktigt.
Idag, 54 år senare, står tolv friska almar på plats i Kungsträdgården. Tolv av de 13 almar som tillsammans blev symbolen för 1971 års folkrörelse. Det trettonde trädet har nu fällts efter att man i år upptäckt Almsjuka, något som tagit 54 år att bli ett faktum. Det visade sig att almarna skulle få finnas kvar länge till.
