– halva jordens befolkning hade oturen att födas till kvinna
328 kvinnor utsätts dagligen för sexuellt våld. Det är 14 fall i timmen. 137 kvinnor utsätts dagligen för fysisk misshandel. Det är 6 misshandelsfall i timmen. Detta enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet). Men vem bryr sig?
I förra veckan spreds en film på sociala medier och på de stora webbtidningarna. Filmklippet visade en ung man och en kvinna som skulle föreställa ett par. Allting vara bara ett skådespel, något som omgivningen inte visste om.
Det hela utspelade sig i en hiss. Mannen utsätter flickvännen för verbalt våld och fysiskt. Det hela sker öppet för samtliga som befinner sig i hissen. Några få kastar en blick på paret när flickvännen säger ”aj” eller när pojkvännen förklarar hur värdelös hon är och att ingen bryr sig ett skvatt om henne. Men de flesta väljer att titta bort eller titta ner i den allt mer intressanta smartphonen. Åskådarna befinner sig i en mycket mer intressant värld och vägra sätta stopp för det som sker i hissen. En äldre kvinna säger ”ni får akta er så att jag kan gå ut”. När damen ändå öppnade munnen för att yttra de ovanstående orden så hoppades vi väl alla att hon skulle säga åt killen att genast sluta. Istället valde tanten att inte lägga sig i mer än när de blockerade utgången för henne. Vad visar detta? Att svensken är konflikträdd? Att hen struntat fullständigt i vad andra sysslar med så länge det inte rör den egna personen. Har vi inte lärt oss att inte lägga oss i andras problem. Oavsett hur problemen tar uttryck?
Först efter att 52 personer har gått ut och in i hissen så reagerar en kvinna på vad mannen utsätter flickvännen för. Hon hotar med att ringa polisen om han inte slutar. Vi kan andas ut. Vad skönt att åtminstone en valde att reagerar och agera. Men hon som gjorde det talade inte svenska. Bekräftar inte detta ännu mer att svensken är för feg för att avsluta ett pågående övergrepp?
Reaktionerna har varit många kring videoklippet (tack och lov). Det hade varit förfärligt om filmen bara hade försvunnit där ute i cyberrymden. Att den skulle gått förbi som ännu en våldsfilm som vi ser allt för ofta. Men så var det inte den här gången. Läser man kommentarerna på sociala medier så skriver de flesta hur vidrigt det är och hur fega vi är. Men så finns det dem som försvarar de 52 personerna som inte gör ett skvatt där inne i hissen. Det här finner jag på en blogg vid namn ”livsstidspusslet” bara någon dag efter att filmklippet har publicerats:
”De låtsatsbråkande paren tar ingen som helst hänsyn till vad de som faktiskt deltar i experimentet har varit utsatta för. Ca 40-50% av alla kvinnor i Sverige har t.ex. någon gång varit utsatta för våld eller hot om våld av en partner. Ca 20% har varit med om sexuella övergrepp…Om de gjorde experimentet på 53 personer och hälften var kvinnor, innebär det ändå att minst 13 personer av de som var med i hissen har en historia av att ha upplevt äkta, ospelat våld och 1-3 har varit med om sexövergrepp.”
När jag först läste inlägget på bloggen så blev jag irriterad. Men hen har en poäng. Det är en realtitet att kvinnor i alla åldrar någon gång har utsatts för sexuellt våld och misshandel i olika former. Men är det förklaringen till varför ingen kvinna ingriper? Blir de kvinnor som befinner sig i hissen påminda om traumat de en gång har varit utsatta för? Ja det är säkerligen i många fall som dessa kvinnor får flashbacks. Men är det en ursäkt för att inte reagera och hjälpa den utsatta kvinnan i hissen? Knappast. Vilken kvinna som helst som själv har genomgått något liknande som det videon visar skulle aldrig önska någon att behöva vara med om samma sak. De om några borde ingripa. Men de är rädda. Rädda för att mannen ska puckla på dem också, hota och förnedra. Men de andra männen som åker upp och ner i hissen, varför gör ingen av dem motstånd? Man skulle tänka att de har den fysiska kraften att kunna gå emellan till skillnad från de andra kvinnorna i hissen. Men nej, ingen av det manliga könet gör heller något.
Jag ställer mig själv frågan; hur skulle jag agera? Chockad, förvånad- ja. Jag hade blivit fullkomligt ställd över att kvinnomisshandlaren gör det så öppet, där alla kan se och höra. De flesta brukar väl slå sin fru, våldta henne och förnedra henne på andra ställen, bakom lykta dörrar. De flesta gör det, våldet sker främst i hemmet. Men det är inte osannolikt att det skulle ske offentligt, på en öppen plats som hissvideon visar. Se på tjejen som blev våldtagen i publikhavet på musikfestivalen Bråvalla i somras. Ingen kunde väl ana att någon skulle kunna våldtas där av alla platser. Men det kunde uppenbarligen ske.
Jag är långt ifrån övertygad om att jag hade vågat mig på att förhindra förhändelseförloppet i hissen. Fysiskt hade jag inte gjort det, jag hade inte haft någon som helst chans mot grabben. Mina ord hade fått räcka, mina hot om att kalla på hjälp, ringa polis. Det är lätt att skriva kommentarer på nätet eller sitta ett gäng och diskutera hur fruktansvärt det är att ingen gör något. Men vem hade faktiskt vågat göra något i en situation där en man är arg och slår? Vem vill själv åka på stryk för att rädda en annan? Men hur känner sig den misshandlade, våldtagna kvinnan sig efter Bråvallafestivalen? Hur ser hennes tilltro på människan och samhället ut idag? Om hon inte ens kan känna sig trygg bland tusentals andra människor. Vart ska hon då känna sig trygg? I en rättssal där hon får berätta detaljer om våldtäkten inför nämndemän, domare, åklagare, advokat, anhöriga och andra som bevittnar rättegången. Rättegången är som en andra våldtäkt. Allt ska upp på bordet igen. Och om våldtäktsmannen aldrig fälls och går fri. Vilken tilltro till människan och samhället har hon då? Hon får där och då lära sig att hon inte äger sin egen kropp. Våldtäktsmannen får gå därifrån som en fri man som kan begå våldtäkt efter våldtäkt.
Hade det hela varit omvänt. Om män hade fått stå ut med sexuellt våld, verbalt- och fysiskt våld i livet så hade det hela sett annorlunda ut. Världen hade reagerat och agerat. Men så är inte fallet. De flesta offer är kvinnor och därför går arbetet för att hjälpa utsatta kvinnor och för att förhindra män att begå brott av denna kalibern långsamt. Så vem bryr sig? Vem bryr sig om den sönderslagna, våldtagna kvinnan på golvet? Om ingen bryr sig om henne, hur ska hon då kunna bry sig om sig själv?
Emma Krantz