Ett radioreportage om två tjejer som förlorat varsin bror. Vad känner man. Varför händer det. Hur går man vidare.
Jag har färdats med tåg, jag har färdats med bil och buss. Jag har ringt, jag har träffat. Jag har åkt likbil, pyntat med blommor, hälsat på anhöriga och varit på begravning. Jag har fikat, antecknat, besökt gravar och kyrkor, kollat i album och fått husvisningar. Jag har tagit kort, sovit över, legat sömnlös. Och jag har frågat, skrattat, gråtit och försökt förstå. Och tänkt. Tänkt väldigt mycket. Hit och dit.
Alla i klassen fick i uppgift att göra ett radioreportage mellan sju och tio minuter. Någon gjorde om livet på brandstationen, någon om en som kommit ur ätstörning. Om medeltidsförening och f.d. handbollsproffs. Jag velade fram och tillbaka mellan mina ämnen. Melodifestival. Blockad. Överklassafari. Och sen kom det. Jag skulle göra om döden. Om att förlora någon. Tungt, sa folk. Verkligt intressant, sa jag. Och så kom intervjupersonerna. I mitt huvud och på facebook. Och så började jag arbeta.
Jag har redigerat, spelat in, ändrat volym, lyssnat igenom, ändrat, ändrat, klippt, lyssnat, spelat in, lagt in, mixat, fixat. Tänkt tänkt. Jag har levt med det i flera veckor. Jag har gått till skolan tidigt och gått hem sent. Jag satt på sportlovet och redigerade och fick panik emellanåt åt faktumet att man borde åka skidor och frodas i solen. Jag har gråtit åt att det inte skulle bli bra och att världen är orättvis och klappat händerna i lycka att det skulle bli bra och att citaten är hoppfulla. Jag fick en uppenbarelse att det är en läxa, inte mitt livs projekt. Att jag inte skulle avrättas eller ens få sluta linjen om den blev dålig. Vi skulle inte ens få betyg på uppgiften. Alls. Och ämnet är så mycket mycket större än en skoluppgift.
Men jag har levt i det. Sett staplar i verkliga livet som jag velat ta ner för att det inte ska bli för mycket volym mitt i. Jag har drömt och drömt igen. Tackat extra för mina syskon. Och levt med alla historier mitt i mitt eget liv. Hört citaten och tänkt på mina intervjupersoner. Levt med hur det skulle vara om jag skulle förlora en bror.
Några veckor senare kom dagen då det skulle vara klart. Flera timmars material hade klippts ner till 12 minuter och mer kunde jag inte pressa det. Fantastiska citat hade tvingats klippas bort. Och jag ville att reportaget skulle beröra och vara värdigt och gillas såklart och främst ville jag att Sara och Sigrid, de två som förlorat bröder, skulle gilla det. Att lämna ut sin historia och sorg och låta mig spela in det och sen låta mig ha full makt över redigeringen är ett stort ansvar. Och försöka förmedla deras historia utan att förminska dem eller klampa på. De har sagt att de gillar reportaget. Det kan kännas för sentimentalt. Det kan slå i magen. Det är olika. Jag får vara nöjd. Jag är nöjd.
Tack till alla som hjälpt till.
Klicka på länken så öppnas den i nytt fönster.
