KRÖNIKA: En roadtrip med Kjell Höglund

Dumpad, stressad och inklämd i en minibuss klockan åtta en lördagsmorgon. Min lärare på ena sidan och en 21-årig kulturfarbror i årskursen över på andra. På väg mot Göteborg för att locka framtida elever till en enastående linje som ingen verkar se storheten av. Men man vänjer sig, man vänjer sig.

Kulturfarbrorn väljer musik och tar upp halva mitt säte, min vinterjacka är fortfarande på och puffar upp sig sådär så att jag känner mig som att jag är i en t-rex-luftdräkt.

Ur radion kommer det som för min lärare och den 21 åriga kulturfarbrorn samman, låt efter låt om livet. Låt efter låt med samma lite sömniga berättande röst som rabblar upp hemskhet efter hemskhet man kan vara med om här i livet.

Man vänder meningslöst på papper på jobbet, man har glömt köpa mat men man har ändå ingen matlust, pressar i sig några mackor, allt känns hopplöst, men man vänjer sig.

Grannen grälar med sin fru,trafiken är oändlig, det är omöjligt att sova, men man vänjer sig. 

Man är varm och kissnödig i en minibuss, kulturfarbrorn byter snus varje kvart, men man vänjer sig.

Kjell Höglund är en man jag inte trodde att någon under 40 vintrar lyssnade på, och jag trodde absolut inte att någon som jag, en nydumpad nittonåring, skulle kunna känna samhörighet med. 

Någon annan som tydligen också har druckit kallnat kaffe och känner sig oälskad. Och två vuxna män i samma minibuss som sjunger med, som också verkar känna igen sig, eller någon gång kan ha gjort.

Jag klurar ut en ordvits att dra, för det är okaraktäristiskt för mig att ha andra känslor än glädje och energi runt andra människor.

På kvällen kommer gråten, men man vänjer sig. Jag låter bli att dra den, nöjer mig med att vara tyst istället.

Utanför susar olika landskap förbi, snö och slask, olika bilar, olika människor. Kanske relaterar de också till detta. Till att känna sig hopplös när världen känns så självklar för alla andra. En ung man i luvtröja åker förbi i en blå bil, Jag kan inte bilmärken så jag nöjer mig med att berätta att den är blå, han ser tom ut, undrar om han kan relatera till mig. Om han ska åka någonstans och hålla låda, sen tvinga i sig lite fil och flingor för att sedan somna gråtande och vakna med värkande huvud, för att sedan göra om det igen. 

Rötterna blir starka när det blåser, luften blir klarare när åskan går. 

Jag är lite rädd att minibussen inte har vinterdäck.

Min lärare önskar en låt och berättar att han brukade lyssna på den när han kom hem efter utekvällar som ung. Jag hade inte en tanke på att han någonsin varit ung.

Kulturfarbrorn önskar en låt och berättar om när han gråtande städade sitt rum och inte ville leva längre efter att hans ex gått på dejt med en ny för några år sedan. Jag hade inte en tanke på att han någonsin gråtit. 

Jag önskar en låt men berättar ingenting. Jag har för mycket tankar. Typ som att den viktigaste personen i mitt liv sa att hon inte älskar mig längre, och ifall hon hade velat gå på min begravning om jag oväntat dog.