Eva minns tiden efter dubbelmordet: "Hysterisk oro"

På morgonen den 19 oktober 2004 är en åttaårig pojke på väg till skolan, precis som vanligt. Samtidigt lämnar en 56-årig kvinna i samma kvarter sitt hus för att gå till jobbet. De känner inte varandra men snart kommer deras öden att länkas samman när en psykiskt sjuk man hugger dem till döds och lämnar en stad i chock.
– Man tänker ju inte att någon håller på att bli mördad på gatan utanför ens hus, säger Eva Frånlund, boende på Åsgatan.
Mordgåtan får inte sin lösning förrän 16 år senare och då genom revolutionerande ny teknik som ger eko över hela världen.

Eva minns att hon på morgonen den 19 oktober 2004 stod med familjens nyfödda kattungar tryckta mot bröstet och tittade ut genom fönstret när polisbilarna vällde in på gatan.
Det var genom radions nyhetssändningar som hon fick veta detaljerna kring vad som skett.

– Polisen ville inte säga någonting först när jag gick ut och kollade. De var upptagna med att förhöra folk. Istället gick jag tillbaka in och då började journalister ringa ganska snart. Göteborgs-Posten minns jag ringde, säger Eva.

Dubbelmordet i Linköping kom att bli den näst största brottsutredningen i Sverige efter Palmemordet.

Mohamad Ammouri, 8 år gammal, går genom ett villakvarter på väg till sin skola. På en gångväg alldeles nära har mördaren väntat på ett passande offer. Någon som är liten och inte kan göra motstånd. Han går ikapp Mohamad och hugger ner honom bakifrån med en butterflykniv. Mohamad segnar ner på marken och dör.
Anna-Lena Svensson, 56 år, är på väg till sitt jobb som språklärare när hon ser Mohamad bli attackerad. Om hon försöker ingripa eller bara råkar bli vittne är det ingen som vet säkert.
Hon blir också nedstucken av mördaren som sen avlägsnar sig från platsen. Anna-Lena Svensson hinner ge ambulanspersonalen ett signalement på mördaren innan hon förs till sjukhus där hon avlider av sina skador.

– Estonia och Olof Palme betraktas som nationella katastrofer. Det här är en lokal katastrof som förenade dem som fanns där, säger skolkuratorn Fredrik Wastesson som jobbade på Mohamads skola i en intervju i Corren 2014.
Mohamads klasskompis Astrid Blomberg Cedergren berättar i samma artikel tio år efter mordet om ögonblicket när deras lärare informerade om det ofattbara som hänt:

– Läraren sa ”vår Mohamad har blivit mördad”. Precis så. Det har etsat sig fast, säger Astrid.

– Det är ofattbart hur en lågstadielärare ska behöva säga så till ett gäng åttaåringar, säger klasskompisen Lydia Wallin i samma intervju.

Höstlovet 2004 kom som en välbehövlig vila för både elever och personal i Linköpings skolor. Efter lovet normaliserades vardagen sakta men säkert. Men oron och ovissheten fanns fortfarande kvar, mördaren gick ju ännu fri.

– Ett par år efter händelsen hajade alla barn fortfarande till så fort det var en polis på T1 (stadsdel i Linköping), minns skolkuratorn Fredrik Wastesson i intervjun med Corren från 2014.

Eva Frånlund har bott på Åsgatan, där morden skedde, i 30 år. Hon jobbade 2004 inom barnomsorgen och i skolan som lärare och minns en tid med, som hon säger, hysterisk oro i hela samhället. Kommunen gick ut med förhållningsorder om att hålla dörrar stängda och låsta i skolorna tiden efter morden.
– Det var väldigt oroligt när barnen skulle hämtas och lämnas. Föräldrarna frågade hela tiden om vi hade låst dörren, minns Eva.

Morden skedde alldeles utanför hennes och makens hus i ett vanligt villakvarter i centrala Linköping.
Vi möter henne nu en höstdag, nästan på dagen 21 år sedan dådet. Det är några plusgrader och strålande sol, den vackraste av dagar med sprakande höstfärger i träden.

Mitt emot raden av villor där Eva bor reser sig några höghus. De höll precis på att byggas hösten 2004 och när Eva hörde sirener den där dagen trodde hon att det var kopplat till byggandet.

– Jag trodde först att det var en arbetsplatsolycka som hade inträffat när jag såg polisbilarna. Det var min första tanke. Jag hade hört sirener innan men jag gissar att de stängde av ljudet när bilarna körde in här på gatan.

På morgonen den 19 oktober 2004 var Eva och hennes tonårsdotter hemma i villan. Som av en slump hade ingen av dem bråttom iväg just denna dag. Evas dotter hade sovmorgon från skolan och försökte sova ut. Familjens nyfödda kattungar höll henne dock vaken med sitt pipande.

– Hon var lite sur för att ungarna lät så mycket, hon ville ju bara sova.

Om dottern inte haft sovmorgon den där dagen kunde hon lika gärna varit en av dem som var på väg till skolan och kanske kommit i mördarens väg.

– Den tanken har plågat henne en hel del genom åren. Hon har insett i efterhand att hon ju hörde skriken från gatan och tänkt “Varför gick jag inte upp och kollade vad som stod på”. Man tänker ju inte att någon håller på att bli mördad på gatan utanför ens hus. Det är helt overkligt, man fattar inte att det kan hända.

Såg du offren?

– Nej, det gjorde jag inte.

Under åren som följde beskriver Eva att det var en strid ström av besökare till platsen för morden. Allt ifrån vanliga människor till journalister. Även TV-team med kriminologen Leif GW Persson har varit där.

– Det var skriverier, spekulationer och pådrag hela tiden. Det var jättemycket ljus och blommor här de första åren, berättar Eva.

Vad kände du när de fick fast mördaren?

– Det var en lättnad. Sen var det ju sorgligt att han mådde så dåligt, att hans liv blev som det blev. Jag undrar hur de drabbade familjerna mår idag, det måste hänga kvar stort hos dem.

Andreas Tillmar jobbar på Rättsmedicinalverket och är stationerad i Linköping. Han är rättsgenetiker och molekylärbiolog och var en av dem som ingick i teamet som till slut kunde ringa in dubbelmördaren med hjälp av DNA-teknik och släktforskning.

Han beskriver det som både häftigt och ansvarsfullt att jobba med utredningen.

– Normalt sett när man arbetar med en ny metod som detta var, så brukar man ha forskat fram den under fem år. Man har hunnit testa den och vet dess begränsningar. I det här fallet fick man ta en ny metod direkt på ett riktigt fall, berättar Andreas.

I slutskedet av arbetet hade man till slut en tillräckligt tydlig DNA-profil som laddades upp till databasen som därefter behövde några dygn för att jämföra profiler med alla potentiella släktingar. Vid tredje försöket att hitta matchningar nådde man till slut ett genombrott.

– Då dök det upp namn på relativt nära släktingar och man såg direkt på Peter Sjölund, släktforskaren, att nu ser det mycket bättre ut än vad det gjort innan.

Minns du dagen när ni fick fast gärningsmannen?

– Jag tror att Peter fick fram namnet på torsdagen eller fredagen och jag fick veta på måndagen. Jag fick veta innan det kom i pressen i alla fall. Det kändes skönt, och det var skönt att mannen erkände snabbt. Annars hade vår metod kunnat bli ifrågasatt.

Att vetenskapligt publicera metoderna som gruppen använde var något helt nytt. Andreas berättar att de fått mycket cred inom sitt arbetsfält ute i världen.

– Vi har fått åka runt på olika konferenser och prata om det och jag har varit på FBI:s anläggning i Quantico och haft samarbete med dem.

Efter att utredningsgruppen löst dubbelmordet tillsatte polisen en arbetsgrupp (där bland annat Andreas ingick) vars uppgift var att ta fram rutiner för hur man skulle kunna använda metoden i fler fall framöver. Polismyndigheten ansåg att det fanns lagstöd för att metoden kunde användas men Integritetsskyddsmyndigheten höll inte med. Lagen behövde tydliggöras så att det fanns mindre utrymme för olika tolkningar. Processen att få fram ett lagförslag tog nästan fyra år. Sedan den 1 juli 2025 kan nu polisen lagligen använda sig av DNA-baserad släktforskning för att lösa grova brott.

TIDSLINJE – Dubbelmordet i Linköping

19 oktober 2004: Strax före klockan åtta på morgonen mördas 8-årige Mohamad Ammouri och 56-åriga Anna-Lena Svensson av en man med butterflykniv. Polisen hittar kniven i närheten och gärningsmannens mössa i ett tidningsställ vid en ICA-affär. Man säkrar mannens DNA-profil och tror att brottet ska vara löst inom några veckor. Men det ska ta betydligt längre tid än så.
2004-2020: Över 7000 förhör hålls, fler än 5000 personer topsas på sitt DNA. 40 000 dokument upprättas och utredningen växer till att bli den största i Sveriges historia efter Palmemordet. Men ingen gärningsman hittas.
Familjen Ammouri flyttar till Stockholm ganska snart efter dådet och får efter ett par år en dotter som de döper till Anna-Lena efter kvinnan som de tror försökte hjälpa Mohamad.
2018 skedde något anmärkningsvärt i Kalifornien. Polisen lyckades med hjälp av släktforskares DNA-databaser hitta och gripa “Golden state killer” – en seriemördare och våldtäktsman som begått brott på 1970- och 80-talen.
Metoden var ny och revolutionerande i hela världen. Polisen i Linköping började intressera sig för att använda metoden i dubbelmordsutredningen. Släktforskaren Peter Sjölund i Härnösand hör av sig och frågar om de vill ha hans hjälp. Det vill polisen.
Ett intensivt arbete med kartlägga och bygga släktträd bakåt i tiden sätter igång.
Juni 2020: Till slut har Peter Sjölund och hans team kommit så nära att de har ringat in två bröder som matchar till 100% med mördarens DNA. Den ene av dem lever ett vanligt familjeliv med jobb och barn. Den andre brodern, som nu är 37 år, har bara haft tillfälliga arbeten genom livet och verkar ha en väldigt begränsad umgängeskrets.
9 juni 2020: 37-årige Daniel Nyqvist och hans bror grips av polis. I ett förhör samma dag erkänner Daniel Nyqvist att han begått morden. I förhören säger han att han vaknat på morgonen den 19 oktober 2004 med en bestämd känsla att han behövde döda två personer för att få ro i sinnet.
Efter morden tycks han ha återgått till sitt vanliga liv. Han har heller inte begått några brott efteråt.
Oktober 2020: Tingsrätten dömer Nyqvist till rättspsykiatrisk vård på obestämd tid samt att betala skadestånd till den mördade pojkens familj och till staten. Den mördade kvinnans familj har inte ansökt om skadestånd.
1 juli 2025: Ny lag träder i kraft som ger polisen tillåtelse att använda DNA-baserad släktforskning för att utreda grova brott.