Åtta år efter mordet på Kim Wall: “Det är ett hedersuppdrag att bevara hennes minne”

Ingrid Wall har, sedan sin dotter Kim Wall mördades sommaren 2017, pratat om henne nästan varje dag. Att skriva om dottern var både en journalistisk instinkt och ett sätt att bearbeta sorgen.

Journalisten Kim Wall är på en fest i Köpenhamn, augusti 2017. Hon ska ta farväl av sina vänner innan hon flyttar till Kina (P3 Nyheter Dokumentär. 25/4/2018). Plötsligt skriver en dansk uppfinnare till henne. Kim har försökt boka en intervju med honom innan. Nu har han tid att träffas, samma kväll.

Kim lämnar festen och beger sig till hamnen. Den danska uppfinnaren har byggt en egen ubåt som ligger där, men det är inte därför Kim vill intervjua honom. Han har också planer på att bli den första människan i rymden i en egenbyggd raket.

Under kvällen åker Kim och uppfinnaren bort mot Køgebukten, söder om Köpenhamn, i ubåten. Runt klockan åtta på kvällen skriver hon till sin pojkvän att allt är bra. Vid midnatt går det inte att få kontakt med henne.

Någon gång under båtfärden, natten mot den 11 augusti 2017, dödas Kim och styckas av den danska uppfinnaren (Aftonbladet. 26/4/2018). Det tar polis 111 dagar att hitta alla kvarlevor av Kim på botten av Køgebukten.

Kim Wall var en världsvan skribent. Hon reste runt över hela världen, berättade om vanliga människors livsöden och blev publicerad i tidningar som The Guardian, Al Jazeera och New York Times. Det kunde handla om hur kärnvapentester på Marshall Islands påverkade lokalbefolkningen, Nordkoreas underliga turistsatsningar eller en kinesisk chipsfabrik i Uganda. Vid 30-års ålder och bara en timmes bilfärd från där hon växte upp fick hennes liv ett tragiskt slut, vilket blev föremål för reportage och dokumentärer i flera medier från hela världen.

“Man kan inte förbereda sig för sånt här”

Föreningen Gamla Trelleborg har möte på måndagsförmiddagen. Varje år ger de ut en bok med artiklar från stadens historia. Ingrid Wall, Kim Walls mamma, har skrivit många av artiklarna i bokserien. I ett litet rum berättar hon om sorgearbetet efter Kims död.

– Man kan förbereda sig för mycket, men absolut inte något sånt här, berättar Ingrid.

Väggarna i rummet är fyllda av bokhyllor med pärmar. I dem finns gamla upplagor av Trelleborgs Allehanda. I pärmarna med artiklar från 70-talet och fram till år 2000 går det att hitta Ingrids egna artiklar. Hela hennes yrkesmässiga liv har ägnats åt att skriva och berätta. Efter Kims död var hennes första instinkt att skriva om det.

– Jag började skriva ner allting som hände. Jag upptäckte rätt snart att det inte bara var en dagbok för oss, det kunde också bli en bok. Boken skulle bli vårt sätt att berätta historien om Kim, istället för att få den fragmentiserad av journalister.

Helt plötsligt befann sig Ingrid på andra sidan intervjun. Från att anteckna det andra berättade till att själv få berätta.

– Jag och min man Joachim var tacksamma över att vi hade den yrkesmässiga bakgrunden som vi har. Vi visste hur vi skulle hantera media. Hade vi inte vetat det skulle vi nog inte klarat det. Alla var och drog i oss, gamla kollegor bland annat.

Tiden direkt efter Kims död beskriver Ingrid som en kaotisk period. De skulle hantera media, skriva klart Boken om Kim: När orden tar slut, gå på mördarens rättegång och ta emot reaktionerna från allmänheten.

– Det blev en situation som ingen av oss någonsin hade varit i, samtidigt som man skulle hantera sorgen.

På grund av hennes bakgrund som journalist och den stora mediala uppmärksamheten blev Ingrid ofta igenkänd på gatorna. Hon oroade sig för hur hon skulle bli bemött, att folk inte skulle våga prata med henne och undvika henne på gatorna.

– Men det blev inte så, tvärtom. Folk var väldigt empatiska, det kunde ta mig 20 minuter att gå från parkeringen till rådhuset där jag jobbade. Folk kramade om mig och sa “jag vet inte vad jag ska säga, jag har inga ord” vilket blev till titeln på boken. Jag vet inte hur mycket blommor och post som kom från folk. Okända människor här i Trelleborg och inte minst i Danmark hörde av sig. Det kändes som om det fanns någon sorts kollektiv skuld från danskarna.

Kims eftermäle

Åtta år efter Kims död lever hennes minne vidare i form av en bok, en minnesfond, en utställning, ett stort antal reportage, artiklar och dokumentärer med mera.

Varje år delar Kim Walls minnesfond ut ett stipendium ut till en kvinnlig journalist. Antalet ansökningar till stipendiet växer för varje år. I år var det över 150 kvinnliga journalister från 48 olika länder som ansökte om stipendiet. Fonden får in pengar genom donationer och även från folk som betalar till fonden för att få använda sig av hennes bilder.

– Det finns nog med pengar i fonden för att kunna fortsätta dela ut stipendier i många år. Den kommer överleva både mig och min son Tom, sen får hans barn ta hand om den, säger Ingrid.

Ingrid har även sett till att Kim syns runt om i hemstaden. Utställningen I Kim Walls fotspår finns på Trelleborgs idrottshall – Söderslättshallen – och visar upp hennes reportage. Längs med stranden vid Gislövs läge, öster om Trelleborg, finns även ett monument dedikerat till Kim. Monumentet är i form av ett hjärta byggt av stenar, plockade från stranden där hon som liten växte upp.

“Det gick inte att falla ner i det här mörka hålet”

Vardagen fortsatte för Ingrid men blev konstant präglad av Kims bortgång.

– Vi hade hund, vilket betyder att man måste gå ut. Så det gick inte att falla ner i det här mörka hålet, att inte orka stiga upp på morgonen, för hunden måste få gå ut. Det gjorde att vi var tvungna att träffa människor och dessutom gick jag förbi hennes stenhjärta varje dag. Den hunden betydde väldigt mycket för oss.

Hundpromenaderna fortsätter, fast med en ny hund. Det är också numera bara Ingrid som går ut med den. 2023 gick hennes man Joachim Wall bort i cancer.

– Det blev tomt när Joachim gick bort. Vi pratade om Kim hela tiden. Folk säger att det är värst på helgerna men det är egentligen värst på vardagarna. Att inte kunna diskutera något man sett på TV eller läst i tidningen med varann. Men jag har ju Tom, och vi pratar dagligen om både Kim och Joachim. Jag tror det är viktigt att inte glömma bort någon. Så länge man pratar om dem så finns de ju kvar.

Ingrid har även kontakt med många av Kims vänner. De flesta är journalister eller diplomater från hela världen. Tillsammans delar de kärleken för Kim men även sorgen. Ingrid beskriver sorgen som randig, vissa dagar är tjocka ränder, fulla av sorg. Andra dagar är lite smalare ränder.

– Det blir en vardag i sorgen. Allt annat hade varit märkligt. Det har aldrig känts för tungt att jobba vidare med hennes minne. Det är ett hedersuppdrag att göra. Det känns helt rätt och riktigt att göra detta.

Det finns en tanke om att man dör två gånger. Första gången när man slutar leva och andra gången när ingen längre minns att man har levt. När Ingrid pratar om hur hon, hennes man och två barn alla jobbat som journalister himlar hon med ögonen lite lätt. Det är en stressig bransch, det är svårt att få jobb och det kan vara direkt farlig att jobba inom. Men en sak är säker, minnet av varenda familjemedlem, inte minst Kim, är väl bevarad. Ingrids artiklar i pärmarna på föreningen Gamla Trelleborgs lokaler går fortfarande att läsa.