Den sista invånaren

Första tonen. Andra tonen. Mitt hjärta pumpar. Från Sverige, över till Amerika färdas signalerna. Plötligt bryts det och en rasslig röst hörs på andra sidan.

– Yeah, hello?

Den lilla staden Monowi ligger i norra Nebraska, mitt ute i ingenstans. Runtomkring finns endast jordbruk. 

Här bor 91-åriga Elsie Eiler, stadens sista invånare. 

– Jag ärvde bara titeln som borgmästare, det är inte mer än så. Men det skapas alltid en massa myter om vem jag är och hur jag lever här, men jag bryr mig inte om sånt, skrattar Elsie.

Elsie Eiler är borgmästare, bibliotekarie, bartender och ansvarar för stadens resturang, bland mycket annat.

– Jag brukar öppna upp runt 8:30 på morgonen ungefär, eftersom att jag ofta har omkring ett dussintal bönder som kommer hit och dricker kaffe, säger Elsie.

Från blomstrande stad, till gapande tom

En gång i tiden var Monowi en jordbruks stad, med en befolkning på runt 150 personer som mest, då tågen regelbundet kom och gick. 

– Tja, jag har bott här nästan hela mitt liv, jag växte upp ungefär en halvmil bort från Monowi. Jag gick mina första skolår här i staden. Vi brukade ha en högskola, en bank och en eller två matbutiker. Tåg som kom och gick två gånger om dagen, både frakt och passagerare. 

Till slut en dag lämnade sista tåget perrongen, antalet jobb minskade och Monowi som stad stod inför ett dystert öde. 

Men en invånare, tillsammans med sin man, vägrade ge upp på staden. Elsie och Rudy Eiler.

– Vi gav oss av under en kort tid, men återvände sedan tillbaka hit för att bygga ett liv tillsammans. Efter att Rudy gick bort 2004 så blev jag ensam kvar. Såklart skulle jag kunna fara iväg var jag ville, men jag trivs här. Det är här jag vill vara, säger Elsie.

Idag är det Elsie som håller siffran som den enda invånaren i Monowi.

Ett splittrat Amerika

Elise försöker följa det mesta som händer i landet, men det blir allt svårare att förstå var politiken är på väg. I området runtomkring Monowi, är folk som folk är enligt Elsie. Dom lever sina liv och jobbar för brödfödan, som det alltid varit.

– Det har väl varit lite osäkert den senaste tiden, jag vet inte riktigt var det är påväg. Men jag hoppas på att det ska reda ut sig snart.

För Elsies del fortsätter Monowi att vara en stad, så länge bormästaren fortsätter att betala skatt och lämna in alla papper som behövs. 

Borgmästaren, som ni kanske minns, är Elsie Eiler själv.

– Jag skriver bara under det som ska skrivas under och ser till mina gatulampor och att allt fungerar som det ska. Annars är det ganska så lugnt. 

Den mesta tiden går åt att stega hamburgare, servera kaffe och öl och hålla ordning på restaurangen.

Ibland, när det kommer turister, får hon också fungera som bibliotekarie. Det lilla biblioteket består av böcker som är lämnade av hennes man Rudy, som var en aktiv läsare.

På senare år har Elsie blivit något av en kändis och turister från hela världen kommer till Monowi för att hälsa på henne.

– Det är kul att folk kommer på besök, men det är inte alltid man har tid att prata med alla. Men jag tycker om att få gäster.

Men, vad händer den dagen Elsie inte längre är med oss?

– Jag hoppas på att staden får leva vidare på något sätt. Men det blir nog svårt. Troligtvis blir det som dom flesta andra städer i området. Dom bommas igen och gapar tomt och till slut finns inget kvar. Men man kan ju alltid hoppas på att någon vill ta över facklan. Vi får väl se, säger Elsie och skrattar gott.