Kampen för eleverna ”Vi gör mer och mer med mindre och mindre”

Det doftar kaffe i personalrummet på Bäckadalsgymnasiet. Snart ska Alexandra Forseland ha en lektion i naturkunskap med en klass med ettor som precis börjat på Barn och fritidsprogrammet.
Men mötet med eleverna krockar allt oftare med känslan av otillräcklighet – och som fackligt aktiv vill hon lyfta ett budskap: läraryrket är fantastiskt – men förutsättningarna håller på att slitas sönder.

Alexandra har sedan länge varit en självklar del av Bäckadalsgymnasiets lärarkår. Men vägen dit var allt annat än spikrak.

– Jag testade några olika jobb efter gymnasiet, men inget fastnade. Jag hade egentligen en dröm om att bli skådespelerska, men tänkte att näst bäst är ju att stå på scen – och det gör man ju som lärare varje dag, säger hon med ett skratt.

Snart börjar naturkunskaplektionen och hon plockar med de sista sakerna innan hon ska gå in i klassrummet. Alexandra läste in naturämnen på ett år, insåg att matte och naturkunskap var hennes styrka – och blev senare förstelärare i det sistnämnda. Men den titeln kom inte utan konflikter.

– Förstelärarreformen var jättesnackis. Vi i matteämneslaget sökte allihop, annars riskerade någon att petas bort. Det var känsligt, alla var ju lika duktiga.

"Ska man utveckla något måste man få förutsättningar"

Väl i klassrummet fortsätter förberedelserna. Klassrummet badar i ljus, och Alexandra går mellan borden och lägger ut namnlappar för eleverna. Hon berättar att när hon engagerade sig fackligt fick hon höra att de två rollerna inte gick ihop, något hon inte höll med om.

– Jag tyckte tvärtom. Ska man utveckla något måste man få förutsättningar. Och för att få förutsättningar måste man engagera sig fackligt. Så för mig hänger det ihop, säger hon.

Idag lägger hon 20 procent av arbetstiden på fackligt arbete. Hon rekryterar ombud, stöttar skolor som saknar representanter och försöker få till fungerande samverkan mellan de fyra kommunala gymnasierna i kommunen.

Men drivkraften är fortfarande densamma som i klassrummet: relationerna.

Dörren till klassrummet öppnas och eleverna trillar in i klassrummet och lägger sina mobiler i mobillådan som Alexandra står och håller i.

Efter uppropet går Alexandra igenom dagens lektion och blir stundtals avbruten av elever som trillar in sent och elever som avbryter med frågor. Laborationen dras igång, och ljudet från stolar som släpar i golvet fyller plötsligt klassrummet.

Under lektionens gång är det tydligt att det är just relationerna som Alexandra brinner för: hon går runt, runt i klassrummet, från grupp till grupp, med snabba steg. Det är tydligt att hon vet när hon kan lämna en grupp – trots att dom har frågor kvar.

– Det är min grej. Jag kan prata tre sekunder med en elev om hennes blåmärke, och sen vet jag att hon lyssnar på mig under lektionen. Det funkar. Men det är 120 elever att hålla reda på varje vecka. Då blir man ibland helt slut när man kommer hem, säger Alexandra.

"2008 hade jag 16 elever i en grupp - idag kan det vara 30"

Halva lektionen har gått. Ljudnivån i klassrummet höjs; blodsockret bland eleverna börjar tryta. Några elever lämnar klassrummet och kastar en blick över axeln för att se om Alexandra reagerar, men Alexandra fortsätter att gå från bord till bord. Om än något långsammare. En sak som förändrats på senare tid är storleken på klasserna, något som enligt makthavare handlar om kostnadsfrågor. Och på frågan vad Alexandra skulle göra med en oändlig budget kommer svaret snabbt:

– Om jag fick bestämma skulle det vara max 20 elever per klass. Då hinner man se alla, bygga relationer, stötta. När jag började 2008 hade jag 16 elever i en grupp. Idag kan det vara 30. Det blir ohållbart, säger hon.

Vad är det bästa med läraryrket?

– När någon säger ”jag har aldrig fattat matte förut men nu gör jag det” – då blir man helt knäsvag. Det är den bästa känslan i världen. Men det är också det som gör mest ont när man inte hinner räcka till. När man ser en elev gå hem och inser att man inte har pratat med den en enda gång den dagen. Det är den värsta känslan.

"Men du... vad hände med kepsförbudet?"

Alexandrar berättar om en gång då en politiker skuggat henne en hel dag för att förstå lärarvardagen bättre. När dagen var slut ställde han en försiktig fråga: ”Men du… vad hände med kepsförbudet?” Alexandra skrattar när hon återger episoden.

– Jag tror inte alltid att beslutsfattare förstår vad vi faktiskt kämpar med. Vi pratar om att hinna se 120 elever, skapa relationer, anpassa undervisning. Inte om kepsar.

"Ska jag verkligen orka med det här tempot tills jag är 67?"

Utanför klassrummet vajar trädkronorna i vinden och tystnaden har börjat lägga sig i klassrummet. Alexandra rör sig inte längre lika snabbt mellan borden. Lektionen börjar lida mot sitt slut. När Alexandra pratar om framtiden blir tonen allvarligare. Hon älskar sitt jobb, men undrar hur länge hon orkar.

– Jag är snart 50. Ska jag verkligen orka i det här tempot till 67? Jag vet inte. Det är sorgligt, för jag vet att jag är bra på det jag gör. Men känslan av otillräcklighet… den tär, säger hon.

Alexandra säger till klassen att dom som är färdiga med sin labbrapport kan få gå från lektionen, och tystnaden som nyligen lagt sig byts nu ut igen mot ljudet från stolar som skrapar i golvet. Plötsligt sitter det bara två elever kvar i klassrummet som behöver hjälp.

11:58 lämnas den sista labbrapporten in och Alexandra berömmer eleverna.

– Jättebra jobbat idag, så duktiga ni var!

Klassrummet ekar nu tomt och det enda som hörs är ljudet från insamlandet av elevernas namnlappar.

Hon riktar en uppmaning till politikerna:

– Lyssna på oss. Vi behöver mindre administration och mer tid till det vi är bäst på: undervisa och möta eleverna. Annars riskerar vi att bränna ut de lärare som fortfarande brinner för yrket.