
Idag var det fem år sedan Världshälsoorganisationen WHO officiellt klassade COVID-19 utbrottet för ett internationellt hot mot människors hälsa. Än idag märker man av spåren som pandemin satt på Södra Vätterbygdens folkhögskola, både de fysiska och de psykiska.
Från 2020 till 2023 var COVID-19 pandemin i full fart. För att minska smittspridningen av Corona införde Folkhälsomyndigheten rekommendationer och restriktioner. Till exempel begränsades antalet personer som fick vistas tillsammans samtidigt. En rekommendation var att man inte skulle krama varandra, en annan var att ofta tvätta händerna. Överallt sattes affischer upp med texter som “Håll avstånd!” och “Tvätta händerna!”. Ett nytt sätt att hälsa på varandra uppfanns, när man inte kunde ta i hand tog folk och förde ihop sina armbågar för att hälsa formellt.
På Svf har några av dessa spår hållit i trots att pandemin har varit över sedan den femte maj 2023. Klistermärken som uppmanar folk att inte stå för nära andra sitter ännu kvar på toaletter och i trappan till matsalen. Handspritsflaskan i matsalen är kvar. Men även hos personalen har tiden med corona satt psykiska avtryck.
Anders Georgsson är rektor på Södra Vätterbygdens folkhögskola och minns tillbaka till åren då viruset begränsade skolverksamheten som mest. Lektionerna på distans och begränsningarna gjorde jobbet tufft och tråkigt, särskilt i en typ av skola som bygger mycket på att personal och studerande jobbar tillsammans menar Georgsson. Den största lärdomen han tog till sig efter pandemin var att vara tacksam för den gemenskapen i skolan som inte gick att ha då.
– Jag uppskattar att man kan ha stora samlingar, fika och evenemang tillsammans ännu mer nu. Att ta vara på grejer man kunde göra innan pandemin är viktigare för mig nu. Jag tar även med mig att vi här på Svf klarar av mer än vad man tror, vi kunde göra så mycket trots alla begränsningar. Säger Anders Georgsson.
Läraren Ann-Sofi “Affi” Karlman minns corona-åren som en svår och sorglig tid.
– Det var så många elever som tappade motivationen och resultaten. De försvann liksom. Vi tog in de elever som hade det svårast på skolan, de fick sitta fem stycken i ett klassrum. Varje lektion fick man välja vilka elever som skulle få komma hit och studera på plats. Det var många svåra beslut varje dag. Säger Ann-Sofi Karlman.
Pandemin hjälpte henne dock att bli mer digital. Hon spelade in föreläsningar och blev bekväm med att inte alltid vara på plats på skolan för att arbeta.
Receptionisten Ewa Gustafsson, lokalvårdaren Sofia Gustavsson och kökspersonalen Ann-Catrine Ackeby och Johanna Ottosson Torbe blev alla permitterade när COVID-19 tvingade skolan att ställa om. De gick ner i arbetstid, vissa gick ner till 40%.
– Vi tog bort 100 stolar, satte upp nya scheman för när olika klasser fick äta lunch och visst blev man lite arg när eleverna inte skötte sig. Sen lagade vi mat åt de som bodde på internatet när distanslektionerna började, vi trodde de skulle åka hem men de gjorde de inte. Säger Ann-Catrine Ackeby.
– Det var som att vi inte hade något att göra men ändå fick vi fler arbetsuppgifter. Vi städade extra, spritade och rengjorde toaletterna två gånger om dagen. Säger Sofie Gustavsson.
Tillsammans jobbade personalen hårt med att anpassa skolan efter rekommendationerna för att de inte skulle behöva stänga ner skolan. Johanna suckar och kan knappt tro att det redan är fem år sedan pandemin började. De är alla eniga om att det gick förvånansvärt fort och lätt att gå tillbaka till de gamla rutinerna efter de tre åren med en corona-anpassad skola.